Det hela började för ungefär två år sedan. På en träning skadade sig Moa under ett hopp. Även om det gjorde ont så fortsatte hon träna som vanligt. Som konståkare har man ofta lite ont här och där, säger hon. I samband med en lättare skada förra hösten besökte hon en sjukgymnast. Där konstaterades att Moa hade sträckt ett muskelfäste i höften den där träningen ungefär ett år tidigare.
Därefter har sjukgymnaster, naprapater och kiropraktorer avlöst varandra. Moas rygg började växa snett och i maj tidigare i år fick hon beskedet att hon varken fick springa eller göra hopp på isen. Därför blev hon tvungen att göra ett träningsuppehåll över hela sommaren. Nu har hon dock fått positiva besked och är tillbaka i vanlig träning:
— I början trodde de inte att det skulle bli bra, men det tror de nu.
Moa förklarar att konståkare måste vara överrörliga, och att kroppen utsätts för stora påfrestningar. Samtidigt säger hon att så pass långvariga skador som den hon råkat ut för är ganska sällsynta. På frågan om olyckan har förstört hennes chanser att nå världseliten är svaret:
— Ja. Fast om man ska bli bäst behöver man börja när man är typ två år.
Moa anser att hon började alldeles för sent, nämligen vid nio års ålder. Då tränade hon i hemorten Gnesta. Nu är det pendling till Södertälje som gäller fyra dagar i veckan. Eftersom hon dessutom går på gymnasium i Nyköping spenderar hon mycket tid på bussar och tåg.
— Kan man prioritera så går det. Skolan går ju alltid först och det blir sena kvällar och tidiga mornar.
Moa beskriver sig själv som extremt tävlingsinriktad i allt hon gör. Hon säger att hon aldrig skulle kunna hålla på med en lagsport, eftersom hon bara vill kunna skylla på sig själv om hon misslyckas. Även om Moa, när det var som värst med skadan, funderade på att lägga av är det uppenbart att hon älskar konståkning:
— Jag har alltid tyckt om att åka skridskor men jag ville inte börja spela hockey. Konståkning är en annorlunda sport och man gör så mycket olika saker. Det är jättejätteroligt.
I dag tränar Moa mest för att det är kul. Hon har insett att hennes chanser att bli bäst i världen är ganska små, och funderingarna om konståkningsgymnasium har hon skrotat. Att hon vet vad som krävs för att lyckas är det dock ingen tvekan om:
— Man måste ha viljan, vara ambitiös och träna runt fjorton gånger i veckan. Om jag inte hade skadat mig hade jag tränat mycket mer än vad jag gör nu.
Hannes Rudsäter