– Jag är inte helt bekväm med det och har alls inte accepterat den tanken. Skulle det ändå vara så att det är färdigboxat för min del, är det en kris jag får ta tag i när jag mår bättre. I dagsläget ligger mitt fokus på att bli hundra procent återställd; något som kan låta omöjligt men jag är fast besluten att det ska gå, säger Erik till SN-sporten.
Har du rent av lika mycket ångest för att tappa boxningen, som att få jobbiga men efter den stora operationen?
– Boxningen har varit en så pass stor del av mitt liv sedan jag var elva år gammal, och har varit det i stort sett hela mitt liv sen jag var 16, och jag hoppade av skolan för att satsa hundra procent på detta. Vilket som oroar mig mest är konstigt nog svårt att säga, men det är en livskris jag inte önskar att någon annan ska behöva uppleva, säger Erik till SN.
I den dokumentär som sändes på söndagskvällen på TV3 och Viaplay säger Erik så här om känslan när han vaknade upp efter att ha legat sövd i medicinsk koma:
– Jag har fortfarande inget minne av sista veckan. När jag vaknade upp på sjukhuset undrade jag vad fan som hade hänt.
Skoglund kollapsade i samband med ett till synes ganska lätt sparringpass på Nyköpingsgymmet Elixir på fredagskvällen den 8 december förra året.
– I flera dagar svävade jag mellan liv och död och det var en hemsk upplevelse. Framför allt för min älskade familj, skriver Skoglund på sociala medier.
Erik berättar i TV 3-dokumentären i detalj om vad han har fått veta om vad som hände på Nyköpingsgymmet Elixir.
Han undviker bara att peka ut vem som han sparrades med.
– Det var en svensk kompis som skulle boxas i december. Vi var här och boxades sex ronder. Vi boxades färdigt. Efter sparringen kände jag att fan det är något som känns fel. Angelica såg direkt i ögonen att något var fel. Sedan föll jag ihop och någon skrek innan jag fick ögonvitor i hela ögonen. Angelica hade redan ringt ambulansen och när de kom var det redan nattsvart.
Röntgenbilderna talade om att det var en färsk hjärnblödning.
– Vi skulle egentligen till Uppsala men hann inte det så det fick bli Karolinska.
Hur nära var det att du inte står här, frågade Peter Jihde i TV3-dokumentären.
– Ungefär en timme. Mer än så kan man väl inte säga om det.
LÄS MER: "Nu är jag redo att berätta"
Blödningen var mellan hjärnhinnorna men en del av skallbenet fick lyftas bort. Det var en oerhört stor operation där Skoglund svävade mellan liv och död i flera dagar.
Tiden med svullnaden var så pass lång att det uppstod problem efteråt, framkommer det i programmet:
– De ber mig att bara sträcka fram armarna framför mig och hålla upp dem. Och jag tänker: Va, vad ber ni mig om? Det är väl klart att jag kan göra det. Men högerarmen lyfter inte alls och vänsterarmen sitter jag och viftar med. Och jag tänker: Vad fan är det som händer? Varför kan jag inte göra det här?
Men efter det började Skoglund återhämta sig – påfallande snabbt.
– Jag tror att det tidigare rekordet att lämna rehabavdelningen efter en sådan här stor operation var fyra månader, och då lämnade de i rullstol. Jag gick ut med en krycka efter två veckor.
Numera beskrivs han – relativt sett – i ”toppform” med tanke på det som har hänt med bara mindre störningar i motoriken och ansvarig läkare pratar i programmet om att det var sensationellt bra. Den fysiska grundnivån innan hjärnblödningen är en grund. Skulle han då rent teoretiskt kunna boxas igen? NEJ, säger läkaren med bestämd röst i TV3-dokumentären. Så här utvecklar Erik det han överraskande säger till SN i helgen. Beslutet om att sluta är inte taget.
– Jag vill gärna fortsätta att sätta rekord. Sedan om det finns möjlighet att bli helt återställd får vi se. Men ingen ska kunna säga att jag inte har försökt. Det känns som att det är så mycket jag. Det var nära att jag nådde mitt mål. Nu är frågan om det är slutförsökt. Jag förstår att de avråder mig, men det skulle de göra även utan skadan. Mina anhöriga har förstås en annan känsla. De har upplevt allt från sidan om. Jag vaknade bara upp och fick veta att allt jag drömt om var raserat.
MEN beslutet, som alla trodde redan var taget innan denna helg, ligger rätt långt fram i tiden.
– Mitt fulla fokus ligger på att bli hundra procent återställd. Det är där all min kraft och energi finns.
Han berättar hur han sliter otroligt hårt med sin rehab.
– Men det känns också som att jag gör små framsteg varje dag.
Skoglund hade, frånsett ett enda officiellt meddelande efter hemkomsten, varit helt tyst på sociala medier. Men i helgen ville han också hylla sin sambo Angelica Sjöstedt och sin bror Marcus Skoglund för deras snabba ingripande vid sparringpasset.
– Tack och lov förstod de att det var bråttom. Riktigt bråttom.
Din familj och Angelica har ju stöttat dig massor som elitidrottare – kan du bara kort beskriva vad de har betytt nu?
– Min familj har stöttat mig i alla lägen under alla år. Min pappa, bror och även min mamma har varit med på i stort sett varje tävling sedan jag började som elvaåring. Pappa och brorsan även på träningarna de första och de sista åren. Angelica som jag delar mitt liv med och har gjort det i snart åtta år och min bror som också var med mig på träningspasset under olyckan har tagit detta extremt hårt. Mina föräldrar som var utomlands när det hände kastade sig på första plan till Sverige och var hos mig redan dagen därpå, säger Erik till SN-sporten.
Vad har Nyköpingsbornas ENORMA oro, och sedan stöd, betytt för dig?
– Det är aldrig kul att oroa någon, och jag kan bara säga att jag är extremt tacksam över visat stöd och även visad respekt. Jag var redan innan olyckan säker på att jag har den bästa hemmapubliken i ryggen och nu vet jag att det stämmer.