Den förre landslagsmittbacken erkänner att han inte har järnkoll på allt som händer i IFK Göteborg numera, men hänger ändå med skapligt kring det lag som han i Sverige är mest känd för att ha representerat på klubblagsnivå.
Han konstaterar dock direkt:
– Det är lite tråkigt att se vad som händer, men det kommer alltid komma perioder där det går åt helvete. Det gäller att fansen har tålamod.
Han minns med glädje den tid då "Blåvitt" var ledande i norden, inte minst på talangutveckling. 1994 (för övrigt året då Glenn själv avslutade sin framgångsrika fotbollskarriär) års VM-bronslag bestod i stora drag av spelare som spelade i eller hade spelat för Göteborg.
– Alla talanger och spelare valde Blåvitt förut, men i dag är det inte så. Det var en period, 1996-1997 någonstans, då det kom en massa spelare utifrån som fick bra månadslöner. Bra spelare, men de visade inget i Blåvitt, klubben vann inget och fick inte in några pengar på försäljningar heller. Miljonerna som skapades på 1980-talet fram till 1996 någonting bara försvann, konstaterar Glenn Hysén.
Ja, för de senaste säsongerna har det mest handlat om svaga sportsliga resultat och en ännu svagare ekonomi.
– Det ena ger det andra. I år är det viktigt att hänga kvar men det kan bli ett par skitår.
Tycker du att "Blåvitt" ska lägga något krut på Svenska cupen som börjar nu?
– Absolut, men huvudsatsningen måste bli på allsvenskan. Cupen har dock blivit bättre och bättre och jag tycker det är ett bra koncept med gruppindelningen, det blir roligare än vanliga träningsmatcher. Jag vet att "Blåvitt" möter Gais, Örebro och Nyköping, men jag har ingen koll på Nyköping. Inget ont om dem, Nyköping för mig det är Gert Fredriksson, kanotisten, är väl därifrån? Förhoppningsvis kan jag se matchen mot Gais, annars får det bli att se matcherna på tv.
Du verkar ha fullt upp i ditt liv annars, med mediaproduktioner och andra projekt?
– Ja, jag reser till Liverpool med olika företag och även Tyskland, det är reklamgrejer hit och dit. Jag fattar inte varför, jag trodde det skulle bli mindre och mindre när man blev äldre, men det blir bara mer och mer. Det är inget sju till fyra-jobb, men jag är stolt och tacksam. Jag har tur att få vara med och det här livet passar mig.