Johanna var inte välkommen in i sitt hus

Det gula trähuset är som hämtat från antingen ett husrenoveringsprogram (som ett före-foto), eller en skräckfilm.

Färgen håller på att flagna och ett av fönstren på övervåningen har spruckit. Huset ser lite övergivet ut.

– Det är mitt dåliga samvete, säger Johanna.

Hon och maken flyttade till Sille Uppgård utanför Västerljung för 17 år sedan. Johanna är uppvuxen på andra sidan granhäcken, där hennes föräldrar fortfarande bor kvar. På den här sidan häcken finns det förutom orginalhuset från 1892 en nästintill kopia från 1936 som familjen Lithman bor i.

– Det som skiljer husen åt är att det i det gamla huset finns en vind och i det här nyare en källare. Och så är trappan annorlunda, berättar Johanna.

Hon älskar den första versionen av huset, skulle kunna tänka sig att bo där när man renoverat det, men hon var alltså inte välkommen in där.

– Det var fruktansvärt obehagligt. Jag var tvungen att ha med mig någon in, då släppte känslan, men jag tyckte aldrig om att gå in själv.

Maken däremot kände ingenting, men efter några år tyckte Johanna att det blev för jobbigt med den osynliga dörrväktaren att hon kontaktade ett medium.

– Jag var lite nyfiken också och se om det fanns något där eller inte, erkänner hon.

Och ja, mediet menade att det var en äldre kvinna som bodde kvar i huset och som inte tyckte att Johanna skulle störa hennes man, som var sjuk.

– Vi hade inget att göra där, tyckte hon. Mediet rensade sedan huset från energin och nu kan jag gå in där. Jag tycker fortfarande att det är obehagligt, men jag har inte den där känslan att jag inte är välkommen.

Johanna forskade lite i husets historia och upptäckte då att det bott en familj där i många generationer och att en man dött i huset.

Johanna säger att hon tror på andevärlden och känner att hon har förmågan att känna energier.

– Enda gången det varit tyst var när jag varit gravid. Men annars har man lärt sig under åren att man alltid har med sig en skyddsängel. Och är man troende, eller vad man ska säga, vad gäller det övernaturliga så är det så det fungerar. Så i dag är jag inte rädd för det på samma sätt.

Vad tror du att det är?

– Energier, vissa starkare än andra, som kommer igenom. De är inte elaka utan de är bara här.

Aktiviteterna kring och i byggnaderna på gården är konstanta. Johanna känner ofta en närvaro av något. För det mesta är det dock bara känslor, inga direkta syner, saker som flyttat på sig eller dörrar som öppnat sig av sig själv.

– En gång såg jag en skugga som svepte förbi mellan hallen och köket. Jag trodde det var min man som kom hem och tyckte det var konstigt att han inte sa hej så jag följde efter, men det fanns ingen där.

Förmågan att se och känna energier har hon gett vidare till sina barn. Äldsta dottern kom en dag in och sa att det stod en man i stallet och var arg. Johanna gick ut för att titta men såg inget. ”Men han står ju där och är jättearg” sa dottern.

Till saken hör att ett av fönstren i stallet hade gått sönder och när det väl var täckt av en masonitskiva så försvann den arga mannen.

– Men när vi hade en seans för ett tag sedan i det nyare huset så stängde hon nog inte ned passagen, utan det var enorm aktivitet på övervåningen. Barnen kände att någon var där hela tiden och ville inte gå upp dit. Så vi kontaktade ett medium och han stängde dörren och renade rummen med salvia, säger Johanna och fortsätter.

– Vad vi fick lära oss då också var att om man älskar att gå på loppis, som vi gör, och köper gamla grejer, så ska man tänka på att den saken man köper kan vara full av energier från tidigare ägare.

Vad tycker era ”icke troende” kompisar om energierna i ert hus?

– De tycker nog att det är hokus-pokus, men det får de göra... ha ha. Det här är vad vi tror i varje fall.

När vi vänder ryggen mot det gula huset kan jag nästa känna de svarta fönstren stirra tillbaka på oss, med tomma, blanka ögon.

– Gissa om jag springer snabbt när jag kommer hem sent en del gånger. Jag är ju mörkrädd, säger Johanna och skrattar igen.