Efter en sommar av svåra och allvarliga skogsbränder brann det i städerna igen, natten före det att statsminister Stefan Löfven (S) skulle frågas ut i radions P1. Till skillnad från naturkatastroferna i skogsmarkerna är de anlagda bränderna i städernas ofta fattigaste områden mer av en politisk vattendelare.
Löfvens omedelbara reaktion på bilbränderna, ”vad fan håller ni på med?”, är symptomatisk. Bilbränderna och bilderna av hur svartklädda, svåridentifierade individer förstör andras egendom – det fyller de flesta av oss med ilska och upprördhet. Att inte kunna skilja på mitt och ditt, att förstöra och utsätta andra för allvarliga risker – för de flesta väljare är detta uppenbara samhällsproblem. Räkna dessutom med att Löfvens fråga snart kommer i retur, riktad till hans egen regering.
Väldigt många blir upprörda över dylika händelser, men av olika skäl. Vänstern vill gärna skylla utvecklingen på sociala orättvisor, Moderaterna pekar på hur låga straff och generösa straffrabatter inte avskräcker från brott. Andra lyfter fram otillräckliga polisresurser – något som tydligt har präglat den här mandatperioden.
Poängen är att samtliga nämnda har en poäng. Allt detta kan spela in. Exakt vilka som har gjort vad och på vilka grunder återstår att se, därför är det klokt att använda ordet kan. Polisen hävdade under dagen att det som hände i Frölunda var utfört av kriminella och att dessa unga "verkar ha gjort det här helt utan anledning" (SR 14/8). Kanske är det så. Kanske finns där en anledning som fortsatt utredning kan blottlägga.
Brinnande bilar i svenska städer sänder en signal om det ordnade samhällets bräcklighet, där destruktiva krafter utmanar polis och myndigheter. Tänk även på de invånare som fick sina bilar förstörda, dessa vardagsnödvändiga verktyg som ofta har betalats med eget hårt beskattat arbete eller pension. I områden där anlagda bilbränder är något som händer påverkas förstås även försäkringspremierna. Det är fullt rimligt om några i närområdet inte bara önskar sig ett bättre skydd från samhället, utan mer direkt längtar efter att kunna flytta därifrån. I bostadsbristens Sverige är detta ofta allt annat än lättlöst.
När skogsbränderna har härjat denna sommar, då visade medborgare och myndigheter en föredömlig förmåga att komma samman. Med vandalismens bränder är reaktionerna mer splittrande, men även den formen av hot skulle behöva mer av samsyn. Det kan mycket väl vara befogat med hårdare tag mot ligister och gäng. Samtidigt är det lika viktigt att långsiktigt bryta vandalernas makt över natten, över närmiljön. Alltså krävs långtgående insatser för att skydda dem som drabbas och ett förstärkt socialt arbete för att en svans av ligister inte ska bli allt mer råbarkade yrkeskriminella. Polis och rättsväsende måste ha rätt resurser att utreda, gripa och ställa förövarna till svars. Detta är vad våra folkvalda, våra myndigheter och vårt rättsväsende behöver ”hålla på med” – kontinuerligt.