När århundradets skattereform genomfördes 1990 var tanken att skatterna skulle vara enkla, effektiva och inte snedvrida konsumtionsval. Ett exempel på det var momsen, som breddades och gjordes enhetlig så att alla varor hade samma skatt. Sedan reformen har man steg för steg frångått enhetligheten, med sänkt moms på badhus (om det inte är äventyrsbad), konserter (om man inte ska dansa till dem), böcker (om det inte är e-böcker), bäversafari (tack vare Miljöpartiet) och mycket annat.
Alla dessa avsteg har urholkat momsen som skattebas, och gjort hela skattesystemet mer ihåligt, mer svårförutsägbart och mer inbjudande för lobbyister och särintressen att försöka påverka politiker i stället för att producera någonting av värde. Ett av många skäl till att hålla skatterna låga och breda snarare än höga men ihåliga.
Hoten mot ett effektivt skattesystem ligger dock inte bara i undantagen, utan också i själva konstruktionen. Inte minst i hur incitamenten för kommunerna ser ut. För att det inte ska löna sig skattemässigt för en kommun att producera allting i egen regi, så att privat och offentlig produktion inte beskattas olika. En kommun ska inte tjäna på att producera egna pennor till sina skolor, snarare än att köpa in dem från ett företag. Därför är kommunerna undantagna från moms.
Problemet är att det lönar sig att höja skatten. Om någon köper ett gymkort till ett privat gym kommer det att kosta en månadsavgift plus moms. Om kommunen istället tar ut pengarna som skatt och bygger ett eget gym kommer momsen att ersättas av staten. Så det blir mer lönsamt för kommunen som helhet att höja skatten och köpa saker till sina invånare än att låta dem bestämma över sin egen konsumtion.
Det är förstås helt i sin ordning att kommuner kan ha olika skattetryck beroende på hur man prioriterar offentlig konsumtion mot privat konsumtion. Men valet ska vara neutralt – skattesänkningar ska inte straffbeskattas. I praktiken gör de det i dag. Både momsens utformning och den kommunala utjämningen gör att det lönar sig mycket mer än det borde för en kommun att höja skatten.
Ett sätt att komma runt det här problemet beskrivs av Jacob Lundberg, chefsekonom på Timbro, som pekar på Nya Zeeland. Där har man lagt moms på kommunalskatterna, vilket gör att både offentlig och privat konsumtion behandlas lika. Att lägga en skatt på en skatt kan låta konstigt. Men om alternativet att det kommer att vara artificiellt lönsamt att höja skatten så är det en modell som är väl värd att överväga.
Caspian Rehbinder