Klockan 14, säger Hampus Lithén bestämt.
Det går inte att formtoppa genom att tävla då det sliter enormt på kroppen, utan det är en process som man måste lita på sig själv att man gör rätt.
Så här beskriver Lithén den:
– Runt fem–sex veckor innan tävlingen kan man vara nere i källaren och tänka: ”Det här kommer ju aldrig gå, det finns inte en chans.” Men när man släpper på det får man en helt annan känsla.
Hur svårt är det att pricka formen i tyngdlyftning jämfört med konditionsidrotter?
– I början kan det vara svårare, men så lär man sig hur ens kropp fungerar – och då är det nog lättare. Jag kör riktigt hårt i en period innan de två sista veckorna då jag slår av på den vanliga träningen. Tio dagar innan gör jag de sista tunga lyften, förklarar Hampus.
Hur mycket lägger du på stången då?
– Nu inför SM så kör jag det som jag planerar att gå in på. Sedan hoppas jag ju på att vara i bättre form och kunna ta i mera på tävlingen.
Det gäller att hålla in den där kicken så man inte får formtoppen för tidigt.
– Då blir man bara slö, som en säck liksom…
Kan du känna innan att nu är det en bra lyftardag?
– Ja, det brukar kännas redan när man sätter sig på sängkanten. De dagar som jag kliver ur sängen utan att det gör ont brukar det vara en bra dag, ler Lithén.
Lithén hade en dålig höst både på det personliga och tävlingsplanet. Han slet helt enkelt ont i slutet av förra året.
– Våren har sedan varit bättre där jag har slagit personligt rekord med tre kilo i ryck och fyra i stöt. På SM ska jag kunna gå in på tyngre vikter än slutresultaten senast, så jag har en mycket bättre grund och lyftsäkerhet.
Grundmålet är personligt rekord när Hampus tävlar.
– Så är det alltid, och det är ingen skillnad om det är en liten skittävling eller ett större mästerskap. Inställningen är alltid att slå mitt pers.
Men på ett SM är det en hel del taktik.
– Då får man säkra lite på de första lyften, kanske säkra ett brons först. Och sedan jaga de ädlare medaljerna och försöka synka det med de personliga rekorden på andra och tredje försöket.
Just nu är det 195 kilo i stöt som är det vassaste – nära det många i svensk tyngdlyftning kallar drömgräns.
– Det är klart att 200 är roligt, men jag tror att det är roligare och viktigare hos många i min omgivning än det är för mig själv. Jag har ett mål som sträcker sig långt förbi det.
Borde inte ryck passa dig som tidigare running back i amerikansk fotboll?
– Inte riktigt samma sak. Och det påverkar att jag har svårt att hålla tillbaka känslorna i ryck som är ännu mera teknikkänsligt än stöt. Sedan har jag bara hållit på i tre år med uppstyrd tyngdlyftningsträning så jag har fortfarande för få lyft i kroppen…
Lithén siktar mot OS i Tokyo 2020 i en sport där medaljerna ny ryker på löpande band i efterhand; en lyftare som var nia i London-OS har i efterhand fått bronset där bara för att åka dit i Rio fyra år senare.
– Vi som håller på och inte sysslar med dopning har alltid vetat om det och känt att vi är för långt efter världstoppen. Men jag känner inte att jag behöver prata så mycket om det, jag är glad att kollen är så pass hård att jag måste meddela var jag är varje dag.
I övrigt följer han en strikt plan, år efter år, fram till 2020.
– Då ska jag kunna lyfta kring nuvarande svenska rekordet och då kan en hopslagning av klasserna på herrsidan som gör den ännu svårare eller SOK:s krav sätter stopp men min målbild är ju att det ska räcka.
Det är alltid svårt att jämföra rekord i tyngdlyftning, men de svenska rekorden i plus 105 kilo är inte satta på det de glada 1970–2000, utan så sent som 2009. Det är rätt mastiga 30 kilo upp i ryck och något lite mera överkomliga 31 kilo i stöt för Hampus.
– Det låter mycket men jag är ju bara 25 år och fast besluten att ta en handfull kilo varje år och klarar jag det redan till kvalet inför OS 2020 så är jag i alla fall med i matchen, resonerar Hampus.
När är man som bäst som tyngdlyftare?
– I min klass är det ofta en bit efter 30 år.
Regerande svenska mästaren Ragnar Öhman hade lagt av men gör comeback i SM.
– Lyfter han inte mera än han gjorde då bör jag slå honom, men då gjorde han en miss och bjöd in mig i totaltävlingen. Stefan Ågren kommer från närmast lägre viktklass (105-kilos), är teknisk och favorit i ryck. Det ser jämnt ut. Jag tror att vi tre gör upp om det.
Sedan blir det bara några dagars totalvila då det sedan behövs ny uppladdning mot Universiaden i Taiwan.
– Jag skulle behöva mera för man bränner ut sig fullständigt. Det blir ”katastrof” för kroppen. Man kan jämföra med en rejäl bakfylla och en cykelvurpa i en nedförsbacke – samtidigt. Kroppen mår skräp.
Pressen inför avgörande lyft på stora tävlingar är stor:
– Så fort man hittar en lucka i ångesten är det bara att gasa.
Om du får ett tveksamt dom-
slut emot dig efter all smärta, hur känner du då?
– Är det andra försöket kan det gå att ladda om – men när det händer i sista när man tror att man har tagit vikten rasar världen samman...
Funderar du inte på varför du bytte från amerikansk fotboll till tyngdlyftning?
– Det är en häftig och precis grej att tävla i – och när det gäller supertungvikt handlar det ju om vem som lyfter mest av alla.
I ett olympiskt spel blir ju min viktklass en tävling i vem som är starkast i världen. Det är klart att sådant triggar – ännu mera i många andra länder där man har lite äldre värderingar, säger Hampus Lithén – efter att plötsligt ha behövt lite betänketid.