Egentligen skulle Nyköpingskillen ha varit kvar i São Paolo till augusti när hans mastersprogram i statsvetenskap på Stockholms universitet startar, men han valde att flytta hem i förtid trots att flickvännen finns kvar därborta.
►Missa inte: Mesirs nya blogg på SN.
Anledningen, det fanns för lite att göra på jobbet.
– Jag jobbade på en organisation som tar fram informationsmaterial till politiker och FN-delegater, men det fanns inte så mycket att göra. Till slut satt man bara och tittade på datorn och man kan inte ifrågasätta något. Här i Sverige är det mer plattorganisatoriskt styre, därborta är det hierarkiskt.
Mesir har en kandidatexamen i statsvetenskap från Linnéuniversitetet i Växjö och har gjort en praktikperiod på näringsdepartementet i Stockholm. Drömmen är att nå en diplomatpost så småningom och om det ska bli genom att ha gått diplomatprogrammet eller bakvägen genom regeringskansliet spelar egentligen ingen roll.
– Men lönen blir faktiskt högre om man går genom regeringskansliet. Dessutom är det ganska svårt att ta sig in på diplomatprogrammet, säger han.
Vi träffas utanför Hamnmagasinet i Nyköping. Mesirs föräldrar kommer från Irak, men han är född och uppvuxen i Sverige. Närmare bestämt på Arnö.
– Det kanske är därifrån jag har fått mitt intresse för mänskliga rättigheter och jämlikhet. Där kommer många kulturer samman, jag har bosniska vänner, arabiska vänner, svenska vänner. Det blir en mix.
Det han brinner för är globala frågor och lösningar. Mesir tror att det är det enda sättet att få världen att fungera som den ska.
– Vi behöver tänka mer utanför boxen och ha ett mer globalt perspektiv och inte vara så ”nations state”-orienterade. Det är det som är lite synd med dagens vindar, jag tänker på Brexit och så vidare.
Hur är det med jämlikheten i Brasilien?
– Så fort man bosätter sig där är man brasilianare. Det spelar ingen roll vad man har för bakgrund så där skiljer de sig från Sverige. Samtidigt är den svarta befolkningen nedtryckt. Något som man kanske inte känner till är att deras slavverksamhet nästan var större än den i USA och det lever kvar lite. Åker man till den nordöstra delen av landet, där det bor främst svarta, så är det en klar skillnad mot storstäder som São Paulo och Rio. Där finns det mycket fattigdom och rasism.
Till Brasilien flyttade han dels för flickvännens skull, dels för att han inte riktigt hade något vettigt att göra under våren medan han väntade på att starta sin mastersutbildning. Och så älskar han Brasilien. Han gjorde en termin som utbytesstudent vid universitetet i Florianópolis förra året och förälskade sig, bokstavligen, i landet och i Gabriela. Men den här gången var det på håret att han inte fått något visum.
– Jag hörde efteråt att jag var nära att bli arresterad. Och det berodde enbart på att jag frågade exakt hur jag skulle göra för att få ett visum eftersom jag hade blivit skickad lite överallt. Till slut fick jag anlita en advokat som följde med, min flickväns systers man, och plocka på mig en kostym och då gick det bra. Men det är så det är i Brasilien. Man får inte ifrågasätta och man måste göra allt själv. Det är inte som i Sverige där det finns en mer serviceorienterad myndighet.
Samtidigt beskriver han människorna i landet som mycket sympatiska och öppna.
– Man kan gå in på en bar och prata med den som sitter bredvid om allt. Och det är inte bara kallprat.
Men han har saknat en del saker från Sverige.
– Att ha rinnande vatten, vilken lyx... och att man kan stoppa toalettpappret i toaletten. Småsaker, helt enkelt.
I oktober är det val i Brasilien. Folkets röst ligger på Luiz Inácio Lula da Silva, som just nu sitter inspärrad, och så finns det en Trumpliknande kandidat, Jair Bolsonaro.
– Det ligger nog lite i tiden. När man frågar Bolsonaro om han har några svar på hur man löser de ekonomiska problemen i landet, så säger han att han inte vet och att han ska läsa på. Det går hem hos vissa, säger Mesir.
Men valkampanjen startar först i september. Förberedelserna inför fotbolls-VM var betydligt längre.
– Något som är populärt är att byta samlarkort från årets VM. Det finns olika hotspots i stan där man samlas och byter kort. Man kan hitta kostymklädda herrar som byter kort med unga flickor. Flickvännen har fått ta över ansvaret för vår samling nu, berättar Mesir.
Hon är för övrigt inte alls fotbollstokig, men har som en god brasilianare ett lag (Corinthians) och går på matcher.
Men tro inte att en god brasilianare ses ute på stan med en landslagströja på sig om det nu inte är match.
– Har man en gul tröja och går ensam, ja då kan man bli nedslagen. Det är politiskt. Det är likadant om man har rött.
Den gula tröjan symboliserar då högern och den röda vänstern.
Därför valde Mesir en grön tröja till träffen med Extra, neutralt och bra.
Men för vilket fotbollslandslag klappar hans hjärta?
– Alltid Sverige. Jag har nog blivit mer blågul än jag var tidigare efter att ha bott i Brasilien, säger han skrattande.