Det blir en orolig start på intervjun när SN på tisdagsförmiddagen försöker nå den lokalt förankrade författaren Caroline Engvall. Hon befinner sig på en skrivarresa i Thailand och vi har avtalat telefonintervju till klockan tio.
Men Caroline svarar inte, trots flera försök. Plötsligt inkommer ett meddelande på facebook: "Ring vid 10.15. Berättar varför sedan. Men det har med en kungskobra att göra".
Första reaktionen: "Jävlar, vad har hänt". Snabbt om kungskobror – världens största giftorm, kan döda en fullvuxen elefant, och blir man som människa biten löper man 75 procents risk att dö.
En stund senare svarar Engvall.
– Ja, det blev lite dramatiskt. Vi bor mitt ute i djungeln och har haft mycket orm här tidigare. Men jag har aldrig stått så nära, öga mot öga, men en kungskobra som jag gjorde i dag. Den var lite drygt två meter, och när jag mötte den stod den upp mot mig med huvudet rest.
Trots närkontakten med ormen låter hon påtagligt samlad, möjligtvis en antydan till uppskruvad puls, men annars lugn. Allt gick bra, förklarar hon.
– Det var väl ungefär 1,5 meter mellan oss. Vi stod och tittade på varandra ett tag, men sedan ringlade den iväg.
Engvall är uppvuxen i Nyköping och Oxelösund, men i dag bosatt i Stockholm. Tiden i Thailand ägnar hon för tillfället åt arbetet med uppföljaren till den bok som hon just nu är aktuell med – Ärren vi bär.
Boken handlar om journalisten Lovisa Ling som tillsammans med polisen Ulrika Stenhammar börjar utreda ett antal mord i Stockholm. Alla offer är barn. Duon uppdagas snart för en dold värld på internet, och tar sedan upp jakten på en gränslös och farlig förövare.
Engvall är själv journalist, och jobbade under 90-talet på Södermanlands Nyheter.
– Men journalisten som jag skriver om är lite mer destruktiv än vad jag var och är, understryker hon.
Finns det någon särskild medarbetare som flimrar förbi?
– Nu utspelar sig ju boken i Stockholm, men den redaktionen som jag beskriver är Södermanlands Nyheter. Jag beskriver mitt gamla rum, och det är klart, alla personer som jag mött genom åren flimrar förbi litegrann. Jag kan nog säga att det finns ganska många personer från SN som har en liten biroll. Men det ska jag säga också; i boken finns det en del journalister som är ganska otrevliga mot den här unga journalisten. Så var det aldrig på riktigt, säger Engvall.
[fakta nr="1"]
Ärren vi bär blir Engvalls första skönlitterära bok – den första i en trilogi. Ämnet anknyter i allra högsta grad till det som hon behandlat i sina tidigare reportageböcker – sexuellt utnyttjande av barn, nätets mörka sidor och mäns våld mot kvinnor. Det som barnen råkar ut för i Ärren vi bär är hämtat direkt från verkligheten, förklarar Engvall.
– Allt som händer i boken är baserat på verkliga ärenden, verkliga barn och verkliga nätverk som utnyttjar de här barnen.
Vad är det som gör att de här ämnena blivit så viktiga för dig?
– Det är något som jag verkligen brinner för och är engagerad i, och kan mycket om. Det började med min bok 14 år till salu, där jag följde en flicka som använde sex som ångestdämpning efter ett övergrepp som hon blivit utsatt för.
Hon fortsätter:
– Den här flickan tog kontakt med sina egna våldtäktsmän. Det öppnade för en diskussion kring den här frågan, vilket i sin tur ledde till att det blev fler böcker i ämnet, om barn i svensk sexhandel, som säljer sig själva, och som blir sålda av andra.
Just sex som ångestdämpning är ett av de ämnen som tas upp i Ärren vi bär, samt vad som ligger bakom den typen av mekanismer.
– När 14 år till salu kom så var det många barn och unga som hörde av sig till mig och berättade sina historier, om hur de lät sig utnyttjas av vuxna eftersom de hade ont på insidan. De hade varit med om någonting, som de lindrade genom att söka upp den här smärtan. Man är trasig, men det måste göra ont någon annanstans, berättar Engvall.
[fakta nr="2"]
Hur klarar man av att i sitt författarskap hela tiden återvända till det här mörkret?
– Ja, det blir ju mycket mörker eftersom allt är på riktigt. Men det är kanske också därför som jag orkar fortsätta. Det finns en väldig kraft bland de barn som överlever. Många barn som jag skrivit om har inte klarat sig, men det är också verkligheten. Drivkraften för mig är att man faktiskt kan få vuxna att tänka till om det här, och lära sig, tillsammans med barnen, att hantera riskerna som finns på internet.
Förhoppningen, förklarar Engvall, är att fler vuxna ska bli mer engagerade i frågan.
– Det här är ett ämne som engagerar vuxna, och det är ett ämne som upprör. Det kan också vara lätt när man läser en reportagebok att 'det här gäller inte mig' eller 'det här gäller inte mina barn'. Men jag tycker att det gäller allas våra barn. Man måste vara på sin vakt och våga ställa nyfikna frågor till barnen om deras nätvärld. Jag tror att fiktionen kan vara ett bra sätt att skaka om litegrann, så att vuxna verkligen förstår hur långt det kan gå.