Han är nyligen hemkommen från Frankrike och Le Mans Classic. Ett lopp för äldre bilar som man kör en timme tre gånger under en 24-timmarsperiod. Och det handlar inte om en söndagsåkning i ett lugnt tempo på landsväg. Där handlar det om att köra så fort som möjligt inför en publik på drygt 100 000 personer.
– Det är inga kaffemöten, haha. Det går jättefort. Och det är en jättestor folkfest. Man tänker inte på att det är så många, det är bara banan och bilen som gäller, säger Nils-Fredrik Nyblaeus.
För tredje gången var han där, de tidigare åren var 2010 och 2014. Men nu blev det lite mer körning.
– Jag fick möjligheten att få köra med två bilar den här gången. Med den ena bilen körde jag första racet mellan klockan sex och sju på lördag kväll. Andra racet var mellan klockan ett och två på natten och tredje racet var mellan åtta och nio på morgonen.
Det låter väldigt intensivt?
– Det är väldigt jobbigt, speciellt när man nästan är 67 år som jag. Man är uppe hela natten och får få timmars sömn. Man får försöka vila på morgonen innan starten går för senare är det väldigt svårt att vila när adrenalinhalten är så hög. Man är uppe i stort sett ett dygn i sträck så det tar några dagar att återhämta sig.
Det var sex grupper och 76 startande bilar i varje grupp. Nils-Fredrik Nyblaeus var med i startgrupp två och tre med sina bilar Austin Healey 3000 från 1959 och Austin Healey 100M från 1955.
– Jag vann klassen med bägge bilarna vilket var väldigt väldigt roligt. Klasserna är indelade i motorstorlek. Och av de 76 startande så kom jag totalt sexa och etta i klassen med ena bilen (Austin Healey 3000 ). Med den andra kom jag totalt sjua och etta i klassen.
Det gick sannerligen bra för den otroligt bilintresserade pensionären. Men intresset för bilar och motorer började för länge sedan, sisådär 56 år tillbaka.
– Jag körde en Porsche när jag var tio år nere hos min syster i de småländska skogarna. Hoppas det är preskriberat nu, men intresset föddes redan då.
Och att köra 250 kilometer i timmen blir han inte avskräckt ifrån, snarare tvärtom.
– Man vill bara att det ska gå så fort som möjligt. Vi har inga hastighetsmätare inkopplade när vi kör de här racen. Man vill bara köra så fort som möjligt utan att köra av. Men man måste väl vara lite galen för att hålla på med sådant här.
Les Hunadières-rakan vid Le Mans är känd för att bilarna kan nå otroligt höga hastigheter där. Det var även där den svenska Formel 1-föraren Joakim Bonnier körde ihjäl sig 1972, 42 år gammal.
– När jag körde Le Mans första gången fick jag problem med bilen. Fick punktering på ena framhjulet och jag kunde inte svänga bilen utan körde rakt in i en grusfålla. Just den fållan där Bonnier omkom. Då for en och annan tanke genom huvudet men det var aldrig någon fara. Det är min slutsats i alla fall. Det finns ett begrepp "Fartens tjusning", och det är väl det som det här handlar om, att alltid ligga på gränsen.
Nu blir det att fira herr och fru innan det är dags för nästa race för 66-åringen.
– Har en dotter som ska gifta sig om två veckor så hoppar över några stycken, men sen åker vi till Holland i början av september. Sedan ett i Belgien som är ett sextimmarsrace som är väldigt jobbigt. Men det är också sista racet på säsongen som jag har valt.
Du har en väldigt fartfylld pensionärshobby...
– Haha, ja men jag är inte äldst där ute. Det är allt ifrån ungtuppar som är 19 år upp till 75-åringar säkert.
Då har du ungefär tio år kvar?
– Jag hoppas det, haha.