Det är en så fruktansvärt stor skillnad att vara förvisso fantastiska Silver-Stina till att ta plats i historieböckerna som knäckande grymma guld-Stina. Jämför med Silver-Emma Johansson som tog ytterligare en OS-medalj av den valören i cykel.
Jag är så imponerad på sättet som Stina Nilsson pallade pressen. Hon fyller 25 år i sommar och det var liksom här hon skulle ta det där individuella OS-guldet. Så tar hon på sig så sköna skygglappar, skiter i all media tills efter finalen och slår knock på resten av världen.
Jag hade tankar på att det var bäst att köra Charlotte Kalla på sista sträckan i sprintstafetten för att segdra ifrån Norge, USA och den märkliga ryska varianten. Nu kan Charlotte växla i rygg på vem som helst och Sverige vinner ändå det där loppet – om båda håller sig friska.
Stina borde vara givet att avsluta även när det gäller fyra gånger fem kilometer. Charlotte på tredje, Ebba Andersson på andra och...så vill jag ha kämpen Ida Ingemarsdotter på första. Man skulle kunna byta plats på Kalla och Ebba men det där laget är numera min favorit att ta också det guldet.
Om två åkare från Malung och Tärendö som heter Stina och Charlotte håller sig friska blir de skiddrottningar i Pyeongchang – Kalla har ju också 10 skate härnäst. Herrejösses vilket slagläge!
Jag vill ge lite extra cred till hästjobbet med de små detaljerna. De svenska vallarna i kombination med att Sverige har tagit ett steg framåt tekniskt i sättet att stå på skidorna och taktiskt att trycka på som mest just innan utförsbackarna.
Om Klæbosteget är lika fult estetiskt som Jonas Björkmans Brysselsteg och de värre varianterna i John Cleese klassiker silly walks så finns det mycket som har blivit snyggare i skidåkningen.
Ni kanske såg på skiathlon hur Marit Björgen jobbade så vägvinnande med sina skidor även utför. Det var Oskar Svensson som var allra bäst på det i det svenska laget – och det bar sånär till medalj.
Stina Nilsson gillar att gå sina egna vägar och har anammat allt nytt i lagom utsträckning. Hon är, liksom Kalla, så komplett både fysiskt och tekniskt att norskorna lägger sig platt och blir själaglada för andraplatser.
Så var det vallarna. Kolla bara på Hanna Falk, Oskar Svensson och Anna Dyvik. Utan fantastiska skidor hade de inte gått så långt – såg att en gammal klubbkompis från Åby SOK som var väldigt intresserad av vallande redan då i unga år har bytt från långlopp och Daniel Tynell till att bli Falks vallare i landslaget.
När det gäller Stina Nilsson så hade hon nästan vunnit på ett par skidor som jag hade vallat...