Sagan om Andreas och Matilda startade egentligen när de båda gjorde värnplikten vid beridna Högvakten i Stockholm. Det var då de träffades för första gången.
Matilda var redan inbiten voltigör (12 år), medan Andreas höll på med hoppning. Visserligen med en häst, Raphaella, som var rädd för hindren men ändå.
– Jag började egentligen för Matildas del, säger Andreas.
– Förälskad som han var, flikar Matilda in.
– Men nu gör jag det helt för min egen del, fortsätter Andreas.
Efter tio träningspass gjorde han sin första tävling och på den vägen är det.
På köpet upptäckte Andreas att hans sto var en perfekt voltigehäst.
– Jag satt på henne och red, medan Matilda tränade, berättar Andreas. Jag tänkte att vi kunde testa genom att låta Matilda springa in i volten och klappa henne, det är så man börjar. Först i trav, sedan i galopp och Raphaella brydde sig inte. Sedan lade vi på en gjord och tanken var bara att testa i alla gångarter, kanske sitta upp, men det slutade med att Matilda gjorde hela det obligatoriska programmet.
Utan att knappt klippa med öronen galopperar stoet runt i ridhuset på Bullersta medan Andreas och Matilda omväxlingsvis gör sina övningar på hennes rygg, hals och kors. Lugnt och stadigt trampar hon på utan att snubbla. Precis som om hon hade varit född till det.
Lika säker har Andreas blivit på kort tid.
– Men man såg redan från början att du hade bra balans, påpekar Matilda.
– Du är mer vig än jag så jag får köra på styrka och spänst, kontrar Andreas.
Hur lång tid tar det att träna in en ny övning?
– Det är olika. Vi tränar ofta på en trähäst, säger Matilda. Kan man inte sätta dem bra på trähästen fungerar det inte på Raphaella. Vissa övningar tror man är jättesvåra men de sätter man direkt, andra tar längre tid.
Men det är för under vinterhalvåret, när det inte är så många tävlingar, som man tränar in nya övningar. Då för att bättra på sitt kürprogram och uppgradera svårighetsgraden.
På frågan varför voltige ger så mycket har paret nästan samma svar.
– Jag tycker att hoppning och dressyr är minst lika kul, men det är det fysiska som gör det lilla extra, säger Matilda. Man måste ha kondition, styrka, spänstighet och mod och allt det tillsammans med en häst. Det är tufft.
– Ja, det är bra fysisk träning och en hästsport som jag aldrig hållit på med tidigare, säger Andreas. Det är spännande.
Gliringarna från arbetskompisarna på Livgardet att han springer runt i tajta trikåer tar han med ro.
– När inte folk vet vad man gör så tror de att vi springer runt och leker cirkus, säger Matilda. Men när de väl sett vad vi sysslar med en gång brukar de vara imponerade.
För det är inte helt enkelt att slänga sig upp på hästryggen och göra övningarna. Det krävs precision, balans och styrka.
Tävlingsåret som gått har varit positivt för Andreas och Matilda. I det kombinerade SM/NM:et under sommaren vann Matilda den nationella klassen då på Raphaella, medan Andreas slutade trea. Och i själva SM-klassen – då med en annan häst – kom Matilda sexa och i NM tolva.
I slutet av augusti var de iväg och tävlade igen, då i Hallstahammar.
– Jag vann och du kom två i din klass, säger Matilda.
Och nästa år är det dags för internationell debut i Danmark. Den kunde ha skett redan i år, men Andreas jobbade.
– Men först måste landslagsledningen ge oss godkänt också, säger Matilda.
De får ta den tid det tar. Just nu har de alldeles för roligt tillsammans.