Spårkvaliteten varierade. Minst sagt. På morgonen efter nattens kyla var det räls sedan blev det sockrigt och till kvällen frös det på igen med ett knaggligt och svårhanterat underlag.
– Speciellt när det blev natt och man åkte själv – ingen aning vart kurvorna tar vägen. Sista milen var fruktansvärt jobbig. Bitvis var det jord och grenar. Arrangörerna hade ändå jobbat hårt och fått till en fin bansträckning.
Stefan tuggade sig strategiskt igenom loppet och gick natten till tisdagen i mål under arton timmar – två timmar på rätt sida om medaljgränsen för motionärerna.
– Jag gick på säkerhet hela tiden. Jag nötte på och gjorde mitt eget lopp. Här trodde jag att man hade många skidmil i benen...inte i jämförelse. Jag åkte ett tag med en norsk man som hade 270 mil på skidor i vinter.
Många motionärer körde lite väl fort i början. Efter åtta mil så var det dags för ett längre stopp för Stefan.
– Jag hade blöta skor, var blöt inifrån och ut. Då tänkte jag att nu laddar vi om; åt 30–35 minuter. Sedan började jag om loppet med torra grejor. Det var så man fick tänka.
Han aktade sig för att gå händelserna i förväg, väl medveten om att väggen kunde dyka upp. Inte förrän det var fyra mil kvar så började Stefan tänka på tider.
– Gissa om man hinner tänka mycket. Jag försökte att inte gå händelserna i förväg. Efter tio mil började mitt lopp mentalt. Sedan varierade jag växlarna.
Och med 35 kilometer kvar kändes det skönt att kunna ha råd med en ännu längre paus.
– Där var det en kille som låg och sov och som de hade lite problem att väcka upp. Det får inte bli för mysigt vid stoppen...
Men var det verkligen kul?
– Jag skulle aldrig säga till någon: "Åh, det var så kul!" Men det var en helt underbar utmaning!
Och det fanns flera passager som Stefan Kemi kommer minnas: En var när han mötte eliten.
– Det var i en skön utförskörning efter drygt fem mil– och de klev undan. De kom i dubbla led i en mäktig fart uppför – men alla klev undan för mig. Jättekul upplevelse!
Han plussar massor för funktionärerna som tålmodigt väntade in motionärerna.
– Jag skojade med en äldre herre som bjöd på saltgurka, sa att jag var sugen på rökt renkött. Då åkte han hem och hämtade det tills nästa gång som jag passerade den kontrollen...
Hur känner du dig dagen efter?
–Fysiskt sett är skidåkning helt fantastiskt. Jag har inte ens ont nu. Mentalt är det en blandad känsla; tomhet att det är över och skönt att ha det gjort.
Stefan har redan nu lovat att köra nästa år med sin ständiga träningspartner, frun Yvonne som var sjuk nu.
– Just nu känns det tungt men jag vet att lusten kommer smyga sig på när vintern närmar sig. Upplevelserna är så mycket större när vi delar dem. Att prata med Yvonne som inte upplevt det här är bara information, vi MÅSTE göra det här ihop nästa år.