Allt började en kväll i maj förra året. Efter en trevlig kompisträff som slutade i bastun.
En av tjejerna kläckte ur sig att hon ville klara av Halvklassikern, men ingen nappade på idén. Däremot enades man snart om Tjejklassikern. Betydligt mer greppbart, även om det den här torsdagen i slutet av januari med snön som yr i luften, verkar vara lika ogenomförbart.
Men än så länge har de fyra tjejerna från Trosa, och de två från Stockholm, hängt i.
I höstas klarade man av den första deletappen, Lidingöloppet. Alla kom i mål vilket var målsättningen.
Samma taktikplan finns även vid Tjejvasan, som avgörs den 22 februari, även om det är några av tjejerna som har lite tidsmål.
— Jag har en dröm om tre timmar, säger Camilla Wahren och sticker därmed ut hakan.
Men hon är nästan skidproffs i gruppen eftersom hon är uppvuxen i Östersund. Det är även hon som har fått mest mil i benen hittills.
— Just nu 6,5, men jag hoppas klara av 20 innan tävlingen, säger hon.
— Jag har bara 4,5 kilometer, suckar Elin Insulander Hjelm, som aldrig får tiden att räcka till, fem-barnsmamma som hon är.
Det har varit gruppens problem, men kanske även styrka. De tränar aldrig tillsammans, vilket inte är så konstigt kanske eftersom alla har småbarn och två av gruppens deltagare bor i Stockholm, men de håller koll på varandra genom sin facebooksida Team Sessa.
Och alla är i bättre form än de någonsin varit tidigare.
— Jag har blivit träningsnarkoman, säger Susanne Stamreus. Jag har nog aldrig tränat så mycket som jag gör nu.
— Och vi är mycket friskare, eller vad säger ni, frågar Maria Rölvåg, som dock själv fått dras med höftproblem under hela hösten och vintern och fått rehabträna två gånger i veckan.
Skidträningen har som sagt varit lite eftersatt så här långt, men det berodde på att snön inte damp ned förrän efter årsskiftet. Annars hade alla hoppats på en tidig vinter.
— Jag fick lite panik, säger Elin. Jag har ju inte åkt skidor sedan jag var sju så jag behöver den här träningen.
Susanne är lika ovan hon. Men efter att ha blivit omblåst av pensionärer och barn i spåret bestämde hon sig för en dags tekniklektion när hon var i fjällen.
Elin har blivit lovad en gratisvariant under helgen som kommer.
— Men går det inte så kommer jag gå i mål på skidor. För jag vet att jag kan gå tre mil. I värsta fall blir det så. I värsta, säger hon.
— Vad säger reglerna om att ta av sig skidorna och springa i mål. Jag springer snabbare än jag åker skidor, säger Susanne och rikta frågan till proffset Camilla som ger ett nekande svar.
Camilla tycker i stället att man ska placera sig först i det 14:e startfältet.
— I Lidingöloppet ställde jag mig sist i ledet, jag visste ju inte hur snabbt alla skulle springa, men det blev ju som en tratt och det gick ju inte att springa alls på ett bra tag. Gör vi det nu så är det ju risk att man ramlar på någon eller fastnar. Det är bättre att vara först och ha riktiga spår.
Något som Elin ställer sig tveksam till. Hon funderar fortfarande på hur det är att gå med skidor.
— Som tur är drar de inte bandet förrän efter fem timmar. Och då är det en mil kvar. Jag blev överlycklig när jag fick reda på det, säger hon.
Annars är nog Vansbrosimmet i juli det som alla bävar för.
— Det är kallt och så måsta man simma motströms. Man kan ju inte slappna av en sekund, säger Camilla. Och risken finns ju att man drunknar.
— Men tio mil cykling, det låter nästan lite surrealistiskt, flikar Maria in och så är debatten i gång.