Stakning, stakning och ännu mer stakning, det är vad skidorientering handlar om.
Rebecka har till och med avsatt sitt examensarbete kring ämnet. Försökskanin, eller person kanske man ska säga, är ingen mindre än storasystern.
– Och jag har blivit starkare sedan förra året, säger hon bestämt.
Träningen går ut på att dra sig upp i ett träningsredskap som pappa Ulf satt upp i garagetaket hemmavid.
– Först kunde jag inte ens göra en halv, säger Rebecka med ett skratt. Nu klarar jag av elva, men jag började innan sommarlovet.
– Men jag kan knappt göra en, säger Kristin lite generat.
Anledningen till att det är mer stakning i skidorientering än när det gäller en vanlig skidtävling beror på att spåren är smala och att man inte kan ta så mycket hjälp av benen.
Kristin bor och pluggar i Örnsköldsvik och har lyckats få in sju–åtta snöpass så här långt. På ett konstgjort tvåkilometersspår.
– Efter första passet skickade hon ett sms med lycka, säger Rebecka.
Dessförinnan hade hon själv kört fyra pass på den lilla snö som föll i början av december. Annars är det barmarksträning som gäller.
Båda tjejerna tränar i stort sett alla dagar i veckan, med en vilodag insprängd då och då när kroppen säger ifrån.
Men tiden börjar rinna ifrån dem lite. Den 11–12 januari avgörs SM i stafett, där Kristin ska backa upp Rebecka, och mellandistansen.
Det är också första uttagningen till landslaget. En tävling i Norge med juniorlandslagen från Norge, Finland och Sverige avgörs helgen efter SM. Och det vill Rebecka nå. Sedan finns även JVM i Estland under sportlovsveckan att se fram emot.
I fjol tog Rebecka JSM-guld på sprint, silver på den långa distansen och blev sedan fyra på medel så hon har en del att leva upp till.
– Men jag känner mig starkare i år, säger hon.
Vad som behövs nu är dock snö. Det spelar ingen roll hur många pull ups Rebecka gör i garaget eller stavsprång uppför en backe, det är snöträning som behövs.
Inte minst för att se var hon ligger jämfört med de andra tjejerna.
– För man får ganska bra teknik med de här, säger Rebecka och tittar ned på sina rullskidor med ballongliknande hjul.
– Det enda som inte liknar skidåkning egentligen är att jag inte kan lyfta på hälen, fortsätter hon.
– Och för mig är det här faktiskt inte så krävande som att springa. Jag kan ju inte springa längre eftersom jag har fått en förslitningsskada i ett knä, säger storasystern.
Kristin har faktiskt rehabtränat sedan förra hösten. Något som inte märks när de båda tjejerna tar sig an backen upp mot toppen av St: Moritz.
48 minuter tog den första slingan på 5,9 kilometer. Kristin var minuten efter Rebecka i mål.
– Jag bommade här, säger Kristin och visar på kartan.
Tjejerna diskuterar vägval och hur omgivningen förändrats med olika vägarbeten.
Att det samtidigt är en kamp mellan dem står helt klart.
– Det är alltid kul att slå henne, säger Rebecka och ler.