Världens mest otacksamma roll, är det den som fotbollsdomare? Kanske. Det ska fattas beslut på tusendelar av en sekund. Samtidigt – ju större match, desto fler kameror, åskådare och åsikter.
Abdirahman Ahmed är inte så gammal än, men en van domare i den vanliga fotbollen även utanför SN-bollen. Vi träffar honom mellan två matcher, efter att han just dömt en match mellan två lag från högstadiet.
– En häftig match. Båda lagen var lika bra och det var roligt att döma.
Var det svårdömt?
– Nej, det var inte särskilt svårt. När matcherna bara är ungefär 15 minuter långa så blir det inte särskilt svårt.
Efter många ungdomsturneringar i fotboll brukar det kunna vara ganska hårda ord runt domare insats från ledare och engagerade föräldrar. Men något sådant upplevde inte Abdirahman den här gången.
– Nej, alla har varit trevliga. Nu var det yngre spelare än jag själv. Hade det varit äldre spelare hade jag kanske fått lite skit, haha.
Är det stor skillnad på att döma små barn jämfört med de lite större tonåringarna?
– Nu är det bara sjumanna och femmanna, då blir det inte så stor skillnad. Det blir mer skillnad om det är elvamannamatcher. Men ju äldre spelare, desto mer noggrann måste man nog vara med reglerna, säger Abdirahman och säger att han nog inte är stenhård på att döma bort sjuåriga spelare för mindre förseelser som felaktiga inkast och liknande saker.
Det var inte bara "vanliga" domare som dömde i SN-bollen. På flera planer fick division 1-spelarna från arrangerande Nyköpings BIS agera domare.
– En skön dag och ett kul arrangemang, tyckte Calle Svensson där han pustade ut mellan två domaruppdrag ungefär dygnet innan han som mittback skulle spela match själv.
Har ni fått några särskilda direktiv hur ni ska vara som domare?
– Nej, bara att det ska vara tydligt och att vi ska vara bra föredömen. Kidsen vet nog inte vilka vi är ändå, men föräldrarna kanske vet. Jag tror att vi var 18 eller 19 ur laget som kunde ställa upp och hjälpa till.
Ibland har det krockat för spelarnas del, SN-bollen eller det egna lagets match. Men Calle kommer ihåg för två år sedan då han var med och coachade ett lag.
– Då var det bara att "parkera bussen", sa Calle med ett leende.