Hur kommer det sig att det blev ishockey?
– Min bror brukade ställa mig i mål som rikttavla på gården när vi var små. Jag hade på mig en alldeles för stor flytväst och kunde knappt röra mig. Men jag tänkte, "f-n vad roligt det här är" och sedan fortsatte det bara. Han har varit en stor förebild där.
Hur gick du vidare med ditt hockeyintresse efter alla timmar hemma på gården?
– Jag valde att söka hockeygymnasium och kände att om jag kommer in där så satsar jag verkligen på det. Jag hade fått mycket beröm innan, folk sa att jag självklart skulle satsa om jag kom in där. I Nyköping fanns ju inget riktigt damlag då egentligen, jag höll i gång med killar i NH90 och körde en del med NHL Griffins. Men hockeyn kändes då som nummer ett och i Västerås fanns hockeygymnasiet.
Hur ser du tillbaka på tiden där och din tid som ishockeytjej?
– Det var riktigt lärorikt. Jag fick vid ett tillfälle träffa Kim Martin (svensk landslagsmålvakt än i dag, vår anmärkning) som blev min förebild som gav mig mycket motivation. Men efter ett tag la de ner satsningen på damhockeyn i Västerås till förmån för herrlaget. Jag flyttade upp mot Örnsköldsvik och körde tryout med Modo och det kändes bra. Men då flyttade också Valentina Wallner (landslagsmålvakt) dit och jag fick mest spela med division 1-laget. Många matcher fick jag bara fem–sex skott på mig. Jag var på gång till Linköping också, men då kom Kim Martin dit och... ja, jag tappade sugen efter ett tag.
En annan sport med klubba som viktigt redskap är innebandy. Hur började det?
– Jag började med det något år innan jag flyttade. Jag hade många kompisar som spelade det, och det är ju lite likt hockey.
Tre sporter och tre olika positioner. Lärorikt och något du kan dra nytta av på de olika planerna?
– Ja, absolut. Som målvakt lärde jag mig en del om hur utespelarna tänker. Som forward i innebandy har jag en del koll på hur målvakterna reagerar, vart jag ska skjuta och så.
Skulle du klara av målvaktsrollen i fotboll och innebandy också?
– Jag stod faktiskt i mål i IFK innan vi började köra 11-manna. Då blev det för tråkigt och hände för lite, haha. I Gästabudsbollen när Iqra (Sahi, IFK-målvakt) blev utvisad en match kände jag att "jag tar på mig det" och hoppade in. I innebandy har jag stått en träning. Det är lite annorlunda men inte så roligt. Men reflexerna finns kvar och jag är inte bollrädd. Anfallare i fotboll? Nej, det skulle nog inte klara av, haha.
Har du hållit på med ännu fler sporter eller varit ordentligt sugen att börja?
– Det har jag faktiskt inte. Jag testade golf men det gick alldeles för långsamt, haha.
Brinner du lika mycket för fotbollen och innebandyn?
– Fotbollen är det som är roligast just nu och som jag satsar mest på. Men så länge det går och tränarna har förståelse så kommer jag fortsätta köra dubbelt. De kompletterar varandra bra.
Bästa minnena hittills?
– I fotbollen var det tiden i F93-laget, med Amanda Johansson bland annat och när vi var på elitlägret i Halmstad. Det var ett härligt gäng. I hockeyn fick jag åka iväg på regionläger och vara reserv i juniorlandslaget. Tog ett F19-guld med Modo också. I Onyx är det ju inte riktigt på samma nivå, men man vet ju aldrig vad som händer i framtiden.
På vilken plan får man se dig på lördagen, KGB eller inne i Rosvalla?
– I helgen blir det fotboll för mig. Dels för att jag vill vara med när det börjar med träningsmatcherna. Dels att jag har känning av en baksida och det gör ont när jag spelar innebandy, inte när jag spelar fotboll. Hade vi haft chans att få kvala med innebandyn hade jag kanske tänkt annorlunda, men nu är det bättre att någon annan får chansen där.