Euskefeurats rader om att "det är här man känner vart stigarna går" stämde så väl när jag parkerade bilen ända uppe på Knallvägen 25 i Jursla, alldeles intill huset där jag växte upp. Surrealistiskt att se en kontroll sitta två meter från min gamla tomtgräns där jag hade övat på höjdhopp med dykstil och lekt att jag var den brittiska medeldistansaren Sebastian Coe – ingen vidare verklighetsuppfattning ska sägas.
Jag minns att jag sa till O-ringengeneralen Tomas Öberg att det skulle bli en lätt etapp för något år sedan – fick inte medhåll. För har man inte byggt typ 30 trädkojor och sedan sprungit så att man har växt ihop med den här terrängen var det inte lätt på de mera elitbetonade banorna. Ingen som sprang här visste förstås var gäddorna slår och abborren har lite storlek i småsjöarna i övre Jursla-skogarna.
Till och med Tove Alexandersson fick kämpa för att hålla ihop det. Nu såg jag att hon var ute klädd för maraton på något som såg ut ett rent löppass bara dryga timmen innan start, lite knäckande nästan att se hur hon studsade uppför Lillsjövägen där man själv hade flåsat uppför så många gånger – och betydligt roligare kört landhockey på vägen bredvid.
Jag gick leende och följde det vänliga myllret av...färgglada orienteringsdräkter. Två gånger hjälpte jag nybörjare till rätta. Alla pratade med alla utan stress på ett stigtätt område som leder ner till Kattbäcken.
Jag kände mig lite delaktig i orienteringsfesten; skrattade tyst för mig själv när en liten kille hellre ville utforska en trasig bro och vattnet där jag hade lekt med barkbåtar i hans ålder. Pappan försökte tålmodigt få pojken över till Familjebacken till upploppet – men nu handlar ju O-ringen allra mest om helhetsupplevelser så det är klart att grabben gjorde rätt.
Även lördagens etapp kan bli tuff för de klasser som har lite längre bansträckning. Efter en magiskt vacker Trimorientering i slutet av 1980-talet var jag faktiskt starkast när vi vände tillbaka just på väg mot Yxbacken, som jag gillade (!) att gå uppför – och åka längdskidor nedför. Hm, det var en svunnen tid, men när min träningskompis lade sig ner raklång och började dricka ur Ågelsjön visste man att han hade tömt ut alla krafter som fanns att tillgå just den dagen.
Det sades faktiskt att det fanns ett litet sjöodjur i den trolska sjön med stup upp mot norra platån som kommer bjuda på en av de vackraste avslutningarna i O-ringen – där besöket i Kolmården har blivit till en deltagarsuccé.