Emma och Jacob har haft sin pappa Lars som tränare i sex år. Lilla Alice, 6 år fyllda, har precis börjat med taekwondo så hon har bara ett halvt års erfarenhet.
Fokus just nu för de äldre syskonen är en uppgradering av bältena. Nästa gång de ska tävla vill de ha bälten i svart färg. Och för en gångs skull ska inte deras pappa bedöma dem under graderingen.
– Det är lite nervöst, säger Emma.
– Men det är en månad kvar så vi har tid att träna, fyller Jacob i. Vi har ju tränat så länge också men jag kommer vara väldigt nervös innan.
Att taekwondon har blivit svårare ju mer de lärt sig har gjort att i varje fall Emma inte velat tävla så mycket.
– Men det börjar bli bättre. Nu tror jag att jag vill tävla igen. Jag har fått mer självförtroende, säger hon.
Annars är det tävlingarna man grälat om mest i familjen och träning på sommarlovet.
– Då vill man ju ha sommarlov, säger Jacob och skrattar.
Men de äldsta barnen skulle ändå inte kunna tänka sig att inte hålla på med taekwondo.
– Jag vill gå i pappas fotspår, säger Emma,
Finns det några fördelar att ha pappa som tränare?
– Ja, om man har några problem med något efter en träning kan man prata med honom hemma också. Man behöver inte vänta till nästa träningspass, säger Emma.
Känns det som om ni måste prestera mer än de andra ungdomarna i föreningen under träningspassen?
– Ja, ibland. Han vill att hans egna barn ska göra rätt, säger Emma.
– Det kan vara lite pressande, speciellt när han säger till 100 gånger vad man ska göra, men det är kul att bli bättre också, säger Jacob. Det känns som att man har en fördel.
Barnen har andra tränare nu också och är inte helt låsta till sin egen pappa.
Märks det någon skillnad på de passen?
– Inte egentligen. Vi har känt de andra tränarna så länge så det är ingen skillnad, säger Emma.
Vad säger era kompisar om att ni har pappa som tränare?
– De tycker att det är coolt, säger Jacob.
– Det tycker mina kompisar också, säger Emma.