Lars brinner för sin sport taekwondo. Han kallar det en livsstil och när det inte fanns någon klubb i Trosa så bestämde han sig för att starta en för sina barns skull. Därför blev det även naturligt att det var han tog på sig tränaransvaret. Det var för sex år sedan.
Emma, snart 14 år, Jacob, snart 12 och så Alice som fyllt sex och precis börjat med taekwondo, har alla provat på andra sporter men inte riktigt fastnat för något annat.
Ja, förutom Jakob då som nu håller på med fotboll också.
– Men där känner jag att det är lätt att halka in i tränarrollen när jag går ut och lirar med honom. Jag har ju själv spelat fotboll så man vill ju ge tips och råd, säger Lars. Men då gäller det att ta ett steg tillbaka.
Just det där att ta ett steg tillbaka ställdes på sin spets för något år sedan då Emma fick reda på att hon blivit uttagen att representera Sverige under NM.
– Och hon sa blankt nej. Jag var ju hur stolt som helst både som pappa och tränare, men då klev tränaren in och sa att "hon är inte redo", säger Lars.
Han erkänner att det är lite tufft just nu eftersom inget av hans barn vill tävla i kamp, vilket är lite av hans egen specialitet.
– Hur kan jag pusha andra i klubben att tävla om mina egna barn inte gör det, säger han. Det är egentligen det enda vi trätat om under åren. Men jag har insett nu att det inte är någon idé att fortsätta tjata. Slitaget på familjen blir för stort och det kan ju gå så långt att de slutar med taekwondo. Det är med sorg i hjärtat, men i slutändan är det alltid de som bestämmer.
Emma och Jacob är talangfulla taekwondoutövare och tränar tre pass i veckan. Det blir även extrapass i källaren eftersom de snart ska gradera upp sig till ett svart bälte.
– Då är gränsen källartrappan. När vi går ned är jag tränare, när vi går upp är jag pappa.
Ett tag har det även funnits en medlare i familjen, mamma Christine.
– Så min dotter har gått till henne och till exempel förklarat att hon inte vill träna en dag. För mig är det inte svårt att hålla i sär rollerna, men mina barn kan ju inte se vilken hatt jag bär ibland, pappa- eller tränarhatten, men nu har vi börjat hitta tillbaka till den kommunikationen också.
En öppen kommunikation och utvärderingar är viktigt.
– Vi har haft samtal om de vill sluta, men de har hela tiden sagt att de vill fortsätta så då gör vi det, säger Lars. Det har varit en trial and error tid men nu har vi hittat en nivå som fungerar.
Lars berättar att det har varit lite olika att träna sin dotter och sin son.
– Jag speglar nog mer mig själv i Jacob. Han är bra på de saker som jag är bra på. Min dotter däremot är duktig i mönster som jag varit svag i.
Därför har Emma numera ett pass i veckan med en annan tränare. Det har för övrigt även Jacob.
– Det kan vara nyttigt att se och höra vad någon annan säger.
Känns det som om du har varit tuffare mot dina egna barn än andras?
– Ja, speciellt på graderingarna. Dels för att många tycker att tränarens barn måste vara bra, dels för att de inte ska bli påhoppade för att folk tycker att jag varit för snäll. Därför har de känt en press också.
Men finns det inget positivt också?
– Det är klart. Det finns väldigt många fördelar. Att få sticka i väg bara vi tre på en långresa är speciellt – Alice är lite för liten ännu för att följa med – att bara få umgås med dem. Samtidigt har jag fått lära känna dem på ett annat sätt än andra föräldrar kanske får. Mer på djupet. Jag har fått lära känna dem mer än som ett barn. Sett när de är rädda eller ledsna .
– Och de ser inte bara upp till mig som pappa utan kan ha den här uppriktigheten som man har med en tränare. Jag hoppas att de uppskattar den extra dimensionen.