Louise har sett det mesta. Skräckscenarior, men även föräldrar-barn-konstellationer som fungerat alldeles utmärkt.
– Och det finns inget som säger att det ens kommer att fungera två gånger i samma familj. Jag hade en pappa som tränade båda sina söner i hockey. Med en fungerade det perfekt, med den andra inte alls. Det krävdes en hel del samtal innan det samarbetet skulle fungera.
Louise menar att det till en början är viktigt att dela upp sina roller i familjen. När man är förälder och tränare och när barnet går in i rollen som spelare eller atlet.
– Man måste ha en gräns. När man går in i idrottshallen till exempel, eller sitter i bilen på väg till träningen – då kan man vara tränare. Likadant när man lämnar omklädningsrummet. I bilen hem tycker jag att man ska vara förälder. Inte kommentera hur träningen var utan bara fråga hur den var, som en vanlig pappa eller mamma skulle gör.
Allt ansvar ligger heller inte på föräldern utan även på barnet.
– Han eller hon måste kunna säga ifrån. Säga vad som fungerar och inte fungerar. Det måste finnas en öppenhet och man måste vara ärliga inför varandra.
I det läget är det ännu viktigare att man skiljer på rollerna så att föräldern som tränar inte blir arg på barnet som säger ifrån.
Behöver barnet vara i en viss ålder när man träna det?
– Allt handlar egentligen om hur barnet är som individ och hur man uppfostrar det. Jag har jobbat tillsammans med en kille som var tio år när vi startade och hans pappa och där fungerade det. Det beror egentligen på hur mycket man pratat om det från början.
Louise poängterar att man egentligen aldrig kan ha en bättre tränare än sin förälder.
– Han eller hon vet vad som krävs på isen eller på planen. Vet när man måste träna mer och när familjen får stå tillbaka. Samtidigt kan det bli helt fel. Det är därför rollerna är viktiga, när är man pappa och när är man tränare?
Och om det inte fungerar, så ska man säga ifrån?
– Helt klart. Pappa är man hela livet så fungerar det inte att man är tränare så får man vara pappa i stället.