– Jag siktar mot ett OS. Det här är en ordentlig satsning, säger han.
Så allvarlig att han förra året flyttade till Eskilstuna för att vara närmare sin klubb ASK och tränare, Jim Gyllenhammar. Förbundskapten i landslaget och en kille som haft drömmar att nå OS själv. 2012 var han skadad.
– Vi har inte haft en svensk på OS sedan 1996, säger Hampus, som gärna skulle vilja bryta trenden.
Sedan flytten till Eskilstuna och den hårda träningen där har 22-åringen ökat sin lyftvikt med 40 kilo och faktiskt i varje tävling slagit personliga rekord.
– Så skulle utvecklingen fortsätta lika snabbt så är jag snart där, säger han och skrattar.
Hampus vet att det krävs mycket för att nå de rätta vikterna. Vid helgens serietävling – där klubben tog sig upp i elitserien igen – fick han ihop 310 kilo, vilket givetvis var personligt rekord. Tränaren Jim lyfte som bäst en bit över 400 kilo.
– För att ta sig till ett OS måste man ha en chans att nå en topp-åtta placering. Det är SOK:s riktlinje. Så att drömma om OS redan nu..nej det är nog mer 2020 jag siktar mot.
Först gäller det att ta sig till U23-EM i höst. För att få en biljett till Litauen krävs det att Hampus lyfter 340 kilo.
– Det finns absolut i kroppen, säger han segervisst.
Just nu tränar Hampus nio–elva pass i veckan. Sju–nio är rena tyngdlyftningsträningar.
– Och så brukar jag lägga in lite simning, säger han. Jag har alltid en vilodag också då jag ser till att basta och få massage.
Annars är det teknik och benstyrka han måste träna på.
– Dragstyrkan har jag redan. Jag ha en stark rygg, överkropp och bål, men det är mycket som hänger på tekniken. Jag tävlar i den tyngsta viktklassen så det kommer att ta tid att växa in i den.
Klassen heter 105 kilo plus. Hampus väger 123,4 kilo i dag, men säger att han behöver gå upp till 140–145 för att ha en chans internationellt. Och för att få till det krävs inte bara träning utan en hel del ätande också.
– Inga kul matkvitton där. Ha, ha. Nej, för att slippa äta hela tiden måste jag dricka en hel del tillskott. Efter förra tävlingen blev jag magsjuk och gick ned fyra kilo. Det tog mig tre och en halv vecka innan jag fått tillbaka dem igen.
Eftersom artikeln handlar om tyngdlyftning halkar frågorna automatiskt över på dopning.
– Sporten är kantad av åtskilliga dopingfall och det tycker jag är tråkigt, säger Hampus, som numera börjar bli van vid frågorna.
– Men att för den skull säga att alla som är bra är dopade är fel. I många länder där man har bra lyftare börjar man träna när man är sju–åtta år. Man bor, går i skola och tränar på samma ställe och har tillgång till bra tränare under den här tiden och är uppbackad av förbunden. Det är något som vi inte har i Sverige. Här har man ju tidigare tyckt att man inte ska styrketräna när man är så ung.
Hampus påpekar också att han under tiden som fotbollsspelare inte blev dopningstestad en enda gång, trots att han spelade i landslaget, men att han nu fått göra två–tre test.
– Och det är något jag tycker är bra.
Ångrar du inte att du började med tyngdlyftning så sent i livet?
– Nej, jag är inte någon sådan person. Jag tog fotbollen så långt jag kunde, nu får vi se hur långt jag kan gå med tyngdlyftningen.
Kanske ända till Tokyo.