Om en vecka lyfter planet till USA. Arlington i Virgina kommer att bli Albert Johanssons hemstad i åtminstone ett år.
Jag vet att de har en berömd kyrkogård och att det är en förstad till Washington DC, säger han.
Vi har träffats utanför Skrotnissarnas lokaler i Trosa. Det är här han hängt de senaste veckorna. I gymmet med skivstänger och hantlar.
Strax efter att Albert blev antagen till skolan fick han nämligen en gedigen träningsbibel skickad till sig. En som tar upp alla träningspass från måndag till söndag både i gymmet och vid sidan om. Bänkpress, deadlfts, pullups ... allt finns där plus mördande intervallträning.
Men jag har inte gjort alla sådana där anaerobapass, avslöjar Albert. Jag har ju tränat med Södertelge också och vi brukar köra Dödskallebana. Det skulle bli lite för mycket av samma sak.
Albert har funnits med i Södertelges förstauppställning i elitserien sedan slutspelet förrförra säsongen. Så det är inte riktigt av den anledningen han byter lag och land. Tvärtom. Det är i stället studierna. Han är inte så nöjd med ämnesvalet på Campus Telge.
Maskinteknik, nej det var ganska tråkigt, säger han med ett snett leende.
Att han dessutom tackade nej till drömutbildningen på KTH kändes lite också.
Men hade jag tackat ja till den hade jag fått sluta träna. Jag hade inte kunnat gå i skola i Stockholm, träna i Södertälje och bo hemma i Västerljung. Då hade jag bara fått femsex timmars sömn per natt. Det hade inte fungerat.
Därför blev en skola i USA ett bra alternativt. Bioteknik finns också på listan med tillvalsämnen så nu kan han få både volleyboll och studier på en och samma gång utan att försaka sömnen.
Under hösten blir det dock inte så mycket volleybollspelande utan bara mer träning. Det är först i vår serien, division 3, kommer igång. Då blir det desto fler matcher, trefyra i veckan.
Hans nya tränare heter Hudson Bates och spelade faktiskt i det amerikanska beachvolleylandslaget så sent som 2010. En ung kille som beskrivs som lite rebellisk.
Ja, det ska bli intressant. Det är kul med en annan tränare, jag har annars haft samma i tio år.
På frågan om vad som skiljer amerikansk volleyboll mot den svenska har Albert svaret redo direkt.
I Sverige försöker man hjälpa alla, i USA är det den starkaste som överlever. De som är bäst får spela.
I USA finns det också en hel del fler volleybollspelare att välja mellan än i Sverige, men Albert känner ingen press.
Men jag har aldrig haft det så här, jag bor ju i Sverige, så jag vet inte hur jag reagerar. Vi får se vad som händer, säger han och ler.
Han tror i varje fall inte han kommer att sakna så mycket i Sverige. Det skulle vara hunden Aslan då.
Ja, honom kommer jag att sakna, säger han med känsla medan pappa Kjell visar en mysig bild på sin telefon på husse och hund.
Men är du inte nervös för något?
Nej, inte nu. Varför skulle jag vara det. Jag åker ju inte förrän om en vecka så varför oroa sig för det nu. Jag kan inte påverka något.