Det var för två år sedan som Nyköpingstjejen slet av korsbandet. Precis innan seriestarten. Då spelade hon för Engelholm VS.
Hon opererade knät dagen före julafton. Läkarna tog en sena från baksidan av låret och satte det på korsbandets plats. Ett halvt år senare började hon träna med division 1-laget Helsingborg. Men det höll på att ta knäcken på henne.
— Det var väldigt frustrerande. Jag är van att träna mycket, men här var det bara träning två gånger i veckan och många kom inte ens då.
Därför frågade hon Hylte/Halmstad inför årets säsong om det fanns plats för ytterligare en center och på den vägen är det.
— Jag bor kvar i Ängelholm eftersom jag har min sambo här, men det tar bara 35 minuter till Halmstad. Dessutom studerar jag där så det är bara att jag stannar kvar lite efter skolan.
Så hur svårt var det att gå från ettan till elitserien?
— Jag var tränad när jag startade, men det var stor skillnad ändå. Här springer och hoppar man hela tiden.
Hylte/Halmstad, som slogs ihop förra säsongen, ligger på första plats i elitserien skuggat av Svedala på samma poäng.
— Svedala platsade inte ens i topp-fem förra säsongen så de har gjort ett bra jobb. Det är ett helt annat lag.
Så kommer ni att ta SM-guld?
— Det är helt upp till oss faktiskt. Det är vi som kan få omkull oss själva.
Med tanke på att Ida kom in som tredje center i laget har hon inte fått så mycket speltid, men hon är ändå ganska nöjd med vad hon åstadkommit.
— Och jag har inte så mycket problem med knät faktiskt. Lite ont ibland men jag spelar med ett skydd.
Har du ändrat spelstil något sedan före skadan?
— Nja, inte på grund av skadan utan eftersom jag började om med ny tränare. Det är Per Anders Sääf, som faktiskt spelade med min far i EM 1989. Han säger hela tiden att vi ska slå som en karl. Och jag gillar det. Det är lite min stil.
Tankarna på landslagsspel har Ida kopplat bort för tillfället.
— Jag måste ut på planen här först. Och jag har kul här. Det är ett bra gäng.