I bilen som körde av vägen fanns tre personer, varav föraren valde att fly från platsen genom skogen.
Det är natten till den 29 juni. Nyköpingskrogarna har stängt och utanför Hamnmagasinet börjar de festande människorna lösa sina hemresor. Ett par personer letar efter skjuts till Gnesta och frågar en främmande man om skjuts. Han ger ett positivt svar och alla tre hoppar in i en bil och påbörjar färden mot Gnesta.
Samtidigt är polisen Daniel med sin kollega, hunden Milo, på väg mot Kjula på grund av ett inbrottslarm. När de närmar sig avfarten från E4 norrgående vid Lästringe får han syn på en bil som kör både snabbt och vingligt. Hastighetsmätaren visar över 160 kilometer i timmen.
– Jag prioriterade då det högre än det jag var på väg till eftersom framkörningen var så vårdslös, säger han.
Med tanke på framfarten väljer Daniel att lägga sig en bit bakom, för att inte hetsa föraren till en körning som kan skada någon.
– Men efter en stund går det rakt ut på en åker och in i en skog, säger Daniel.
Daniel stannar även han och ser då föraren springa in i skogen.
– Jag ropar då till föraren att det är lika bra att han stannar för att annars kommer jag att spåra honom med hunden.
Samtidigt som föraren springer in i skogen ser Daniel hur de två passagerarna tar sig ut ur den kvaddade bilen. Han behöver då göra en snabb bedömning av läget och vad han ska prioritera – springa efter föraren eller ta kontroll över de två passagerarna.
Förstärkning är på väg men har inte hunnit till platsen än och hundekipaget är i numerärt underläge.
– Då tar jag dem som kommer ut ur bilen och kontrollerar dem hos mig och den som sprang in i skogen får fortsätta att löpa. Jag kan ju spåra honom med hunden långt efter.
En polishund bor tillsammans med sin förare och umgås i praktiken med denne dygnet runt, vilket bygger ett starkt band mellan hund och förare, berättar polisen Daniel.
På väg 223 mot Gnesta från Lästringe körde den berusade mannen av vägen och rakt in i skogen.
Efter cirka tio minuter kommer förstärkningen och Daniel och Milo kan ta upp jakten på den flyende föraren. Milo tar snabbt upp ett spår och försvinner iväg efter föraren – så snabbt att Daniel förlorar Milo ur sikte.
Eftersom föraren av den kvaddade bilen springer ifrån polisen efter ett relativt litet grundbrott anar Daniel att den misstänkte har något olagligt på sig, kanske vapen eller droger. Omständigheterna gör att Daniel väljer att kalla tillbaka Milo.
– Jag vill inte att han ska vara ensam med någon, jag vill ha kontroll på situationen, säger han.
Tysk schäferhund är den vanligaste rasen bland de svenska polishundarna. På andra plats kommer belgisk vallhund, malinois.
Hunden är inte bara ett arbetsredskap, det är också en vän och kollega som Daniel håller kär och värnar om. En vän som lever tillsammans med Daniel under dygnets alla 24 timmar.
– Jag har en vaksamhet och omtanke om hunden, men måste jag använda min hund för att skydda mig själv eller tredje man så kommer jag att göra det. Det måste jag vara säker i, men jag kommer inte att slösa bort hunden på något han har svårt att lyckas med.
I Sverige finns drygt 400 hundekipage inom polisen, ungefär 15 av dem i polisregion öst.
Milo är tillbaka hos Daniel och tillsammans rör de sig i förarens spår. Till slut når de fram till föraren som, efter ett spår på 600 meter, odramatiskt kan gripas av Daniel.
– Det här var egentligen inte något speciellt, det är något alla våra hundar klarar av, säger Daniel och fortsätter:
– Det finns hundförare som har spårat flera mil efter folk.
Föraren av bilen dömdes senare vid Nyköpings tingsrätt till skyddstillsyn med föreskrift för grovt rattfylleri, olovlig körning samt ringa narkotikabrott.
Min hund är väldigt kraftfull och kan orsaka enorma skador på en människa
Daniel
Hundförare
Daniel beskriver hunden som en ovärderlig resurs och kollega, som i det här fallet var med och löste ett brott.
– Hunden är ju den enda som kan se tillbaka i tiden. Vad har hänt och var har personen varit, har personen gömt eller kastat något längs spåret?
Genom Daniels långa karriär inom myndigheten har kriminaliteten förändrats. De grövre brotten blir fler och våldsammare. Samtidigt blir de brotten där ett hundekipage får möjligheten att jaga en misstänkt genom skog och mark allt färre.
– Det är mer utredningsarbete med hund nu, säger Daniel och förklarar att hunden oftare används vid exempelvis husrannsakningar.
– Men det är klart att man en gång sökte till det här för det stora äventyret.
Att bli hundförare inom polisen är en process på flera år och förutsätter, bland annat, att du har jobbat ett tag som polis i yttre tjänst.
Polishunden är på många sätt ett effektivt hjälpmedel och får användas till att bruka våld, exempelvis genom att bita och hålla tag i personer. Våldsanvändningen med hund är dock ovanlig.
– De flesta inser att "nu är det över och jag får ge mig och göra som polisen säger."
Som hundförare jobbar man självständigt tillsammans med sin hund.
Att veta när, vilken typ av våld samt i vilken styrka polisen ska använda våld avgörs av varje enskild polis, vid varje enskilt ögonblick, enligt behovs- och proportionalitetsprincipen.
– Min hund är väldigt kraftfull och jag får tänka mig för vad jag gör med honom. Han kan ju orsaka enorma skador på en mjuk människokropp.