Nellie Olsson kämpar varje dag med att komma ut. Hennes trauman från barndomen har gett henne PTSD och social fobi. "I stora folksamlingar vill jag bara komma bort därifrån."
Nellie Olsson har aldrig sett en polis gråta så mycket som den som förhörde henne om vad hon utsatts för av sin egen pappa fram till fem års ålder, då hon omhändertogs av sociala myndigheter.
– Det blev väldigt konstigt för mig, i min värld var poliser jättetuffa och gråter aldrig.
Hon var för liten för att själv förstå exakt hur mycket hemskheter hon tvingats utstå. Att "fitta", "hora" och "ligga" inte hörde till en femårings normala vokabulär. I förhörsrummet fanns en korg med två dockor. Med dem fick hon visa vad pappan gjort med henne.
– Han fick fem års fängelse. Men han var ute mycket snabbare. Han borde ha fått ett längre straff. Varje gång han skulle få permission fick jag brev om det och jag var livrädd varenda gång att han skulle söka upp mig.
Var fanns hennes mamma i allt detta?
– Hon var oftast borta när det hände.
Nellie har aldrig pratat om övergreppen och misshandeln med sin mamma och idag har hon ingen kontakt med henne. Hon tycker det är bäst så.
– Vi har så otroligt olika värderingar. Vi är så himla olika.
Det är aldrig långt bort till ett skratt, men Nellie OIsson bär också på ett mörker som ingen borde behöva bära på. När hon omhändertogs efter att ha utsatts för övergrepp blev det början på en uppväxt i olika foster- och behandlingshem.
Fadern dog så småningom i cancer.
– Vi fick veta att hans sista önskan var att vi barn skulle komma och ta farväl på sjukhuset, och jag bara: skojar han?! Efter allt han gjort?
Skojar han?! Efter allt han har gjort?
Nellie åkte inte. Och hon ångrar det inte. Om det inte varit för honom hade hennes liv antagligen sett helt annorlunda ut. Nu placerades hon först hos en fosterfamilj där hon fick stanna tills hon var 13 år.
– Sen orkade de inte med att jag mådde så dåligt så jag fick flytta till ett behandlingshem. Jag blev helt förstörd.
"Jag har alltid gått min egen väg"
Nellie Olsson
Efter det avlöste behandlingshemmen varandra.
– Jag har till och med placerats på låsta behandlingshem, fast jag aldrig har sysslat med alkohol, droger eller något kriminellt. De andra tjejerna undrade varför jag var där.
Visst fanns det genom åren vuxna i personalen som brydde sig lite extra om Nellie, men de relationerna bröts alltid när hon fick byta hem. Nellie hade ingen vuxen som fanns där för henne under uppväxten. Ingen som älskade henne.
Jag har känt mig ganska ensam
– Jag har känt mig ganska ensam många gånger, och det gör jag fortfarande. Ju äldre man blir desto svårare är det att skaffa nya kompisar. Jag har fler kompisar på nätet än i verkligheten och jag är oftast själv. Men jag har en bästa kompis som ställt upp jättemycket och min kontaktperson är en av mina bästa vänner.
Rätten utdömde ett stort skadestånd för övergreppen hon utsatts för. När hon var 18 sattes det in på hennes konto, samtidigt som socialtjänstens insatser upphörde eftersom hon blivit myndig.
– Jag blev tvungen att använda de där pengarna för att överleva. Men jag ångrar att jag inte tog körkort då, när jag hade pengar. Det hade hjälpt mig så mycket idag.
"Framtiden? Jag vill fortsätta utvecklas både som människa och fotograf, och hitta ett jobb", säger Nellie Olsson.
Kärleken tog henne till Vagnhärad och hon har stannat i kommunen även sedan den tog slut.
– Det var skönt att flytta och börja om på nytt. Idag är det skönt att äntligen ha sitt eget plejs och frihet att göra vad jag vill. Jag lever med social fobi och PTSD, men jag har en inre styrka som får mig att kämpa på varje dag. Jag intalar mig själv att det kommer att bli bättre. Det är bra att tänka tillbaka också och se hur bra det ändå har gått för mig.
Hon har alltid varit intresserad av att fota.
Nellie har haft hund och fotograferar gärna djur också.
En trött fotomodell.
– Det fick mig att slappna av och bli mer mig själv. Jag köpte min första systemkamera 2012 och var jättelycklig. Gud, vad jag höll på och fotade med den.
Hon plåtade sig själv väldigt mycket och sög i sig allt hon kunde om fotograferandets ädla konst.
Jag var så lycklig
– För tio år sedan köpte jag en ännu nyare, jättedyr och fancy kamera – för att jag kände att jag var värd det. Jag var så lycklig!
Ett par år senare tyckte hon att hon lärt sig så mycket att hon vågade utmana sin sociala fobi och börja plåta andra människor.
– Wow, vilka bilder jag börjar få, kände jag.
"Wow, vilka bilder jag får till!", kan Nellie tänka ibland.
Nellie har lagt ner stora pengar på att köpa bra fotoutrustning. Men trots idoga försöka att marknadsföra sina tjänster på sociala medier har intresset varit svalt.
– Jag har försökt med olika priser och testat mig fram. Det har gått upp och ner men tyvärr känner jag att jag inte har fått så mycket kredd av de jag plåtat som kanske hade hjälpt mig framåt. Det bästa för mig är ju att man – om man är nöjd med mina bilder – delar dem i sina kanaler och talar om vem fotografen är. När jag inte hör eller ser något blir jag osäker på vad de egentligen tycker.
En av Nellie Olssons bilder.
Fast Nellie själv har social fobi älskar hon att få andra människor att slappna av och vara sig själva framför kameran.
Den senaste tiden har det varit väldigt glest mellan uppdragen.
– Allt blir dyrare och dyrare, folk får mindre och mindre pengar i plånboken och har inte råd med en fotografering. Då kände jag att nu tar jag gratis.
Det kan gynna henne också eftersom ett krav är att hon får använda bilderna i sin marknadsföring.
– Jag har det väldigt knapert själv också, men jag gör inte så mycket om dagarna och har inte jättemånga vänner här i Trosa.
Nellie älskar att leka med ljuset i sina bilder.
Utmaningen är hennes sociala fobi. För Nellie är kontakten med nya människor svår.
Då mår jag själv också bra
– Jag blir alltid väääldigt nervös när jag ska fotografera någon ny och får kramper i magen. Men då väljer jag att gå emot mina rädslor och utmana mig själv, för de är också ofta väldigt nervösa. Då kan jag säga att jag vet precis hur det känns och peppa och hjälpa dem så att de kan slappna av. Jag älskar att peppa andra så att de mår bra i sig själva. Att de är fina som de är. Då mår jag själv också bra.
"Hjärtat under ögat tatuerade jag dit för att visa att jag är en människa som bryr mig om andra", säger Nellie Olsson.
Allra bäst mår hon bakom sin kamera.
– Då kan jag liksom försvinna in i något jag verkligen älskar och brinner för.
Hennes bilder har bara blivit bättre med åren och idag finns det professionella fotografer som berömmer dem och tycker att hon är alldeles för billig när hon gör en fotografering, särskilt som hon aldrig lämnar ifrån sig råmaterial utan fixar till bilderna innan.
Bilder med rörelse i blir ofta bra, tycker Nellie Olsson.
– Jag vet att jag är för snäll, men det är bara för att jag vill andras bästa. Jag vill inte vara den där som är dyr, jag vill vara den som vanligt folk har råd med. Men ibland känns det som att jag ger och ger och ger men inte får något tillbaka...
Vill vara den som folk har råd med
Som till exempel när någon hör av sig och är jätteintresserade och sen plötsligt inte hörs av mer.
– Varför kan de inte bara skicka ett tack men nej tack, så att jag vet?
Nellie Olsson älskar fotografering, har lagt ner tusentals kronor på sin fotoutrustning och mest av allt vill hon fortsätta utvecklas som fotograf - och att människor ska vilja anlita henne.
Hon fotograferar utomhus och även om Trosa erbjuder vackra vyer är Tullgarn favoritstället.
– Där har jag flera fina platser. Jag är en skogsmänniska och tycker att bilderna blir finast i skogen.
Skogen är en favoritplats att ta bilder i.
Idag kan hon klappa sig själv på axeln.
– Allt det jag har varit med om har byggt en inre styrka i mig. Jag har på något vis hjälpt mig själv. Jag lever med PTSD på grund av det jag har varit med om. Händelserna finns alltid där, men de är inte lika hemska idag och nu kan jag prata om dem öppet. Jag kan hjälpa andra genom att säga att du är inte ensam, jag har varit med om samma sak. Jag tackar mig själv för att jag har den styrkan – för om jag inte haft den hade jag inte levt idag.
Det här är PTSD
PTSD står för posttraumatiskt stressyndrom.
Den som har varit med om våldsamma, livshotande eller skrämmande händelser kan må dåligt psykiskt och få besvär från kroppen.
För en del försvinner besvären så småningom av sig själv. För andra blir besvären kvar och påverkar hur det går i vardagen. De kan då ha fått PTSD. Det kan till exempel innebära att det känns jobbigt att göra saker som påminner om händelsen eller att ingenting känns roligt längre.
Skrämmande och svåra händelser kallas ofta för trauma.
Enskilda händelser som till exempel olyckor, misshandel, våldtäkt, brott eller naturkatastrofer kan leda till PTSD.
Det kan också vara händelser som pågår under en längre tid, t ex sexuella övergrepp.
Källa: 1177