Emma Watson skriver om kärleken.

Emma Watson: "Nu är det viktigare än någonsin att vi hjälps åt"

KRÖNIKA
annons

Emma Watson, Nyköpingsbo och journalist, reflekterar över känslan efter attacken i Stockholm.

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Jag får syn på en kvinna. Hon står där ensam och tittar ut över det enorma havet av blommor. På platsen befinner sig hundratals människor men trots det är det nästan helt tyst där vi står. Så lugnt. Stilla. Jag ser att hon brister ut i gråt. Hon står kvar så en stund. Börjar sedan gå ner för trappan. Tittar på nallarna. Lapparna. Ljusen. Därefter fart i stegen, hon börjar gå raskt därifrån, över Sergels torg och bort mot tunnelbanan.

Det hände verkligen här, tänker jag. Där jag står nu sprang människor för sina liv bara för några dagar sedan. Och några kom inte undan. Några kom inte undan? Det är för stort för att ta in.

På tågstationen i Nyköping hjälpte en kille en kvinna med hennes väskor uppför en trappa. Ni vet, den där djävulska trappan som leder upp till perrongen. De småpratade, skrattade. Sa att det är viktigare än någonsin, att vi hjälps åt.

På Stockholms central plåstrade en taxichaufför om ett litet barns knä, inför en tacksam mammas ögon. På Twitter startades en insamling för en kvinna som till vardags tigger på Drottninggatan och som skadades under vansinnesdådet.

När jag skulle köpa en tunnelbanebiljett i Stockholm kom en kille fram. ”Ska du köpa en biljett? Ta mitt resekort! Det gäller till imorgon och jag behöver inte använda det mer.” Hela kön sken upp, jag tackade honom. Han sa att det är viktigare än någonsin, att vi hjälps åt.

Jag springer ikapp henne. Fort som fan. Hon har nästan hunnit försvinna ner i tunnelbanan och åh nej var tog hon vägen? Där? Nej? Där! Jag säger att jag såg dig där borta vid blommorna och jag såg att du grät och jag visste inte vad jag skulle göra men jag kände att du inte skulle vara ensam och att jag bara måste. Få ge dig en kram.

Vi kramas en stund. Hon börjar gråta igen. Säger: ”Vad fan är det som har hänt egentligen?”

Jag svarar att jag inte vet.

Men att det är viktigare än någonsin.

Att vi hjälps åt.

annons

Mest delat denna vecka