Nyligen riktades kritik mot ett HVB-hem i Nyköpings kommun av Inspektionen för vård och omsorg (IVO) efter en rad allvarliga incidenter. Detta är dock långt ifrån första gången som ett HVB-hem blivit kritiserat. Under flera års tid har det rapporterats om stora brister bland många HVB-hem i hela Sverige. Trots detta har väldigt lite förändring skett. Det är därför tydligt att viljan att ta itu med problemet måste höjas och att det behövs strukturella förändringar av systemet.
För många är HVB, hem för vård och boende, fortfarande en relativt okänd institution, trots att ungefär 10 000 personer i Sverige dagligen vistas på sådana hem. HVB-hem är platser där barn, ungdomar eller vuxna får stöd, behandling, omvårdnad eller uppfostran. Personer placeras på HVB-hem eftersom de befinner sig i utsatta situationer, men svårigheterna de står inför kan vara vitt skilda. Placeringar kan exempelvis bero på alkohol- eller drogmissbruk, psykisk ohälsa, bristande föräldraskap eller kriminalitet.
Trots goda intentioner är många av de barn och ungdomar som bor på HVB-hem tyvärr i en mycket utsatt situation, även på boendet. Det har rapporterats från flera boenden i Sverige om förekomsten av våld, narkotikahandel, sexuella övergrepp och vapeninnehav.
Flera personer som har bott på HVB-hem vittnar om kriminalitet, kränkningar, och osäkerhet. Samtidigt vittnar personalen på dessa boenden om ett omöjligt uppdrag. Personalen har krav att upprätthålla ordningen och genomföra behandlingar, men saknar till skillnad från på personal på SIS-hem många lagliga befogenheter, som att exempelvis söka igenom boendes tillhörigheter, även när de har konkreta misstankar. Därtill saknar många av de som arbetar på HVB-hem den eftergymnasiala utbildning som Socialstyrelsens allmänna råd eftersträvar.
Trots att det självklart finns många välfungerande HVB-hem är det tydligt att samhället har misslyckats med många placeringar och att det föreligger betydande utmaningar inom verksamheterna. Genom att placera barn och ungdomar på HVB-hem riskerar vi att individer som redan befunnit sig i en sårbar situation hamnar i ännu sämre förhållanden.
Det är uppenbart att något måste göras, och att problemen är strukturella. Det är inte svårt att lista ut att ekvationen av individer med allvarlig problematik och samtidigt väldigt olika utmaningar adderat med personal med bristande befogenheter, utbildning och resurser inte alltid kommer sluta väl. Det behövs därför ett helhetsgrepp med tydligare regler för placering och befogenheter, ökade kunskaper och bättre kontroller och uppföljning av enskilda verksamheter.
Utmaningen med att reformera HVB-hemmen behöver antas nu. Med dagens system riskerar vissa placeringar att göra mer skada än nytta. Det är ett högt pris för den enskilda att betala, och ett högt pris för samhället i stort.