En liten ljusning är ändå något. När SN betraktar läget på Björntorps äldreboende och inom äldreomsorgen i Oxelösund, är detta värt att notera. Den tryckkokare av missnöje som frigjordes för ett år sedan har gjort att både kommunpolitiken och organisationen har behövt jobba med nödvändiga lednings- och personalfrågor.
Chefskarusellen, arbetsmiljön och personalomsättningen hamnade i strålkastarljuset. Några var lättade, andra var arga eller uppgivna och ytterligare några kände sig missförstådda. Där fanns något som Oxelösunds kommun inte kunde bortse från. Det här behövde vädras, en tystnadskultur städas ut.
Det är möjligt att vi nu ser en utveckling till det bättre, steg för steg, men är det färdigt? Nej, äldreomsorgen blir aldrig färdig. Behoven förändras, metoder, teknik och kostnader likaså. Att tänka nytt och tänka om är ett måste i alla verksamheter.
En blick tillbaka på vad SN har uppmärksammat som problem för äldreomsorgen i Oxelösund under det senaste decenniet ger en tydlig bild: Det är sparbeting, sjukfrånvaro och underskott, samtidigt som det blir fler äldre med omsorgsbehov.
Därför gäller det att söka det smarta och det effektiva som fungerar både för personal och för omsorgstagare. Det är inte superlätt. Skattebetalarna vill ha valuta för det som de tvingas betala för. Anhöriga vill känna att morfar och farmor har det bra. De anställda vill ha vettiga scheman och arbetsuppgifter.
Kommunen har många kostnader att täcka, inte minst i stora verksamheter som skola och omsorg. Om något kostar mer än det smakar, då är det annat som blir lidande.
En alltför auktoritär styrning ger ofta omfattande och onödiga följdkostnader, i form av personalflykt och en uppsjö av chefsbyten. Det försvårar och det kostar. Mer nytta för pengarna måste kombineras med en vettig verksamhetsdialog. Det börjar med kommunalrådet Dag Bergentoft (M) och nya kommunchefen Susanne Sandlund. Ledarskap formar kulturer.
Det blir också extra laddat där bara kommunen får driva verksamhet. Oxelösund är ett samhälle där avstånden mellan människor är korta. Det är då alltför lätt att rädslan för att bli bestraffad för en missnöjesyttring formar en tystnadskultur. Men om ingen säger något, det är då som många blir lidande. Därför gör orädda anställda som Sofia Johansson en tydlig nytta.
Vårda det öppna. Att anställda berättar för lokala medier om vad de upplever som problem är något normalt, inte en PR-katastrof. Det är ett sätt att göra angelägna frågor synliga för fler. Påfallande ofta är det reaktionerna på en skarp kritik som sätter fingret på vad som skaver.