Shahad Rezege får möjlighet att umgås med vänner och familj på arbetstid. Inte ofta, men det här med vänvårdstid är värt att fundera över.
Hon får vänvårdstid på jobbet. SN berättar om farmaceuten Shahad Rezege på Apoteket Hjärtat i Nyköping. Hon får sätta av arbetstid för att hålla kontakter med kompisar och nära.
Hon får vad? Det är säkert någon som tycker att det är woke. Men det är ett försök till vettig personalvård. För en pendlare som Shahad, med kortare vardagstid hemma än andra, kan det göra tydlig nytta att hinna med sina vänner.
Vi får se hur det utvärderas.
Om någon frågar vem du är blir svaret ofta vad du jobbar med. Därför kan det till och med vara värre att känna sig ensam på jobbet än hemma. När ingen säger hej på morgonen eller spontansnackar med dig i småpauser. Som att vara medvetet ignorerad. Att få jobba med kollegor som går att snacka med och vill snacka med dig, om än i det lilla, har ett positivt värde för de allra flesta.
Den som mår bra på jobbet får ofta mer gjort. Det gör nytta också för kollegor, business och arbetsgivare.
Jobbet är också en stor del av livet. En tredjedel av varje vardag möter vi ett annat kontaktnät än det hemvävda. Det är inte alls lika självvalt som att ha en partner eller ett gammalt kompisgäng – och inte alls lika privat. Men socialt är det.
Hur sociala behöver vi vara på arbetet? Räcker det inte med att vi snackar med kollegor och kunder? Behöver vi verkligen ha arbetstid för snack med kompisar utanför jobbet också? Det beror nog på vad du jobbar med och hur det jobbet är ordnat. Någon hinner alltid svara på ett sms. Andra hinner inte ens svara om barnen ringer.
Jobbet på industrin är inte samma som det i vården, busschauffören har andra förutsättningar än den som har eget kontorsrum.
Är det ensamt eller socialt att jobba som busschaufför?
I och med att vi förväntas jobba allt längre upp i åldrarna framöver blir livet på jobbet ännu viktigare för vår livslånga hälsa.
Låt oss titta på den nationella folkhälsoenkäten för 2024. Den åldersgrupp där störst andel säger sig ha ett gott psykiskt välbefinnande är – trumvirvel! – pensionärer. Nio av tio mellan 65 och 84 år säger sig må finemang. Då talar vi alltså om den åldersgrupp som oftast har lämnat yrkeslivet och gör annat. Trots att där finns en stor mängd ensamhushåll. Väldigt många mår, trots det, rätt bra.
Bland de unga mellan 16 och 29 är det inte ens åtta av tio som känner ett lika gott psykiskt välbefinnande, främst unga kvinnor. Dessa unga är i början av ett jobbande vuxenliv. De ska orka jobba i 50 år – och behöver må bra.
En del behöver lugn och ro, andra någon att snacka med.
Regeringen har lanserat en strategi mot ofrivillig ensamhet. Mycket av detta handlar om livet utanför jobbet. Men ofrivillig ensamhet på jobbet kan mycket väl behöva uppvärderas som riskfaktor. Hinna med, orka med, leva med.
Social gemenskap är inte samma för alla, men att låna lite tid av varandra, här och där, då och då, är guld värt. Inte minst på jobbet.
Det är att göra samhället bättre, i små vardagsdoser.