Liz Brådhe
Alla ska följa regler. Ingen ska fuska med sådant som är till för att skydda kunder, personal och andra.
Men hur dyrt ska ett enskilt misstag vara? Hur hårt ska det slå? Detta är relevanta frågor i fallet med Systrarna Brådhes Livs & Deli i Nävekvarn och sanktionsavgiften för de ekologiska bananerna i lösvikt, som ni har kunnat läsa om här i SN.
För att få sälja oförpackade ekologiska livsmedel – alltså bananer, tomater och apelsiner med mera – krävs en anmälan till myndigheten Livsmedelsverket. Det är rimligt. En sådan anmälan gäller utifrån organisationsnummer. Stora kedjor med samma organisationsnummer behöver bara anmäla en gång, samma gäller varje fristående mindre butik. Den anmälan gjorde Nävekvarnsaffären för sent – och får därför en sanktionsavgift, maxbeloppet.
Vi talar här om en lokalt ägd matbutik, ansluten till den jämförelsevis lilla närbutikskedjan Matöppet. Samhället Nävekvarn behöver sin livsmedelsaffär – och ägarna har kämpat på i tre år.
– Vi har inga pengar till det här utan jag får ta utav mina egna pengar, säger Liz Brådhe till SN.
Byråkrati och livsmedelskontroller behövs. Detta är en del av den offentliga, demokratiska styrningen av samhället för hälsa och välmående. Snabba sanktionsavgifter ökar drivkrafterna för att följa regler och göra rätt.
Men vi ska också kunna ställa krav på viss fingertoppskänsla.
Att misslyckas med en verksamhetsanmälan och få punga ut 50 000 kronor är småpengar för stora livsmedelskedjor som omsätter många miljarder. För en enskild mindre lanthandel kan det vara en stenhård käftsmäll.
Till Dagligvarunytt försvarar Livsmedelsverket sitt beslut, men tycker också att regeringen behöver se över avgiftens storlek. Det vore sunt. Hårda tag mot medvetet fusk behöver inte betyda stenhårda tag mot misstag som en sen anmälan.
Nävekvarn behöver sin matbutik, precis som många andra mindre samhällen som vill växa och utvecklas.
Maxavgiften på 50 000 kronor gäller redan när ett företag har en årsomsättning på minst en miljon kronor. Sanktionsavgiften är fem procent av omsättningen och som högst 50 000 kronor. Det här borde kunna anpassas bättre. För en lägre omsättning än, säg, 20 miljoner borde ett halverat maxbelopp fungera som en lika hårt markerad hemläxa i sådana här ärenden.