I flera artiklar har tidningen skrivit om Gnestas hemtjänst. Det började när personal ur hemtjänsten slog larm om en arbetsmiljö som beskrevs som "extremt dålig". Uppfattningen delades dock inte av politikern Ingrid Jerneborg Glimne (M), ordförande för socialnämnden. Inte heller enhetschef för hemtjänsten Åsa Hjalmarsson tyckte att bilden stämde.
Gnestabon Lisbeth Holmgren har haft kontakt med hemtjänsten i flera år. Först eftersom hennes make Gösta hade behov av hemtjänst, och efter att han gick bort hade även Lisbeth behov av hjälp. Hon får besök av hemtjänsten två gånger om dagen.
Lisbeth blir upprörd när hon läser att personalen åsikter inte tas på allvar.
– Jag blev ganska upprörd när jag läste det och jag är inte ensam. I min bekantskapskrets tycker man likadant, säger hon, och nämner också den insändare som skickades in där skribenten poängterade att "ingen mår bra av att bli misstrodd på jobbet."
– Det är så orätt det som sägs av politikern, att man ibland går två när man ska gå en. Det stämmer inte. Det är snarare tvärt om, att man går en när man behöver vara två. Någon gång innan sommaren har de gått två, men det är ju för att vikarier ska kunna utbildas.
Hon beskriver hemtjänstpersonalen som trevlig, duktig och engagerad.
– Det är aldrig en sur min, de försöker alltid muntra upp oss och sig själva. De skulle aldrig säga något rakt ut, men man är ju inte född igår och märker hur jagade de är, säger hon.
Lisbeth berättar att hon ofta brukar fråga personalen när de kommer om de har bråttom till nästa besök.
– Så försöker jag se till att vi kan bli klara snabbt hos mig, så säger jag åt dem att springa till nästa besök.
Hon tycker att personalen borde få mer tid på sig.
– Framförallt tiden att ta sig mellan besöken. Jag tar ingen skada, men tänk de som är dementa eller snurriga, där kan personalen få svårt att förklara varför de måste skynda iväg, och det lämnar nog inte de gamla med en bra känsla.
Hon tycker att politiker borde bli bättre på att lyssna.
– Jag tycker det är så märkligt av politiker och chefer. Det är så maktfullkomligt, och de kommer ju alltid till tals. Men den andra sidan måste höras också, det var därför jag hörde av mig till tidningen. Man måste ju ta hand om personalen. Annars finns risken att de inte orkar och slutar, säger hon och funderar lite, innan hon fortsätter:
– Men det är ju bara pengar som räknas.
