Monikas son har gått på skolan i fyra år.
– Han trivdes så mycket, det var så tryggt för honom. Och det bara tas ifrån eftersom det är pengar det handlar om...
SN har tidigare berättat att skolan nyligen tvingats banta fyra tjänster. Pedagogen Gunilla Sjögegård tvingades sluta efter elva år, utan att få ett ordentligt avsked.
Nu tvingas Monika Valanciene son gå samma öde till mötes, trots att han bara är ett barn. Till hösten ska han gå anpassad grundskola i kommunal regi.
Sonen går integrerad skolgång. Han får undervisning tillsammans med andra elever men följer en annan läroplan. En resurs hjälper honom utifrån hans individuella behov.
Enligt källor till tidningen är pojkens resurs en av de som tvingas bort från skolan.
Hur känns det nu?
– Det är sorgligt att lämna, det är så familjärt på Blomenbergska. Personalen känner honom väldigt väl. Nu kommer det ta flera år för de andra att lära känna honom, säger Monika Valanciene.
Rektor Anneli Lennström är fåordig om anledningen till att pojken måste lämna skolan och hänvisar till sekretess. Hon skriver i ett mejl till tidningen att frågorna är "supermärkliga" och inte matchar skolans verklighet.
Frågorna som hade velat ställas i en intervju handlar bland annat om huruvida det är rimligt att en enskild elev måste bära bördan för skolans ekonomiska situation.
Rektorn skriver:
"Dina frågor går bara att besvara i en svart vit verklighet som bygger på rätt och fel. Skolans verklighet är oerhört komplex. Det är alltid en mängd regler och hänsyn att förhålla sig till. Det är oerhört ekonomiskt tufft att få en sån här liten verksamhet att fungera. För mig är det mer än ett jobb att ta den här fina lilla verksamheten genom krisen".
Aida Lindqvist Normohammadi på Skolverkets rättsavdelning uppger att det inte finns någon reglerad rätt för en elev med integrerad skolgång att slutföra sin skolgång på en viss skola. Integrerad skolgång gäller enbart om de berörda huvudmännen, det vill säga skolan och kommunen, är överens.
Monika Valanciene är besviken över att skolan inte kan ha kvar hennes son.
Sonen ska nu börja på en kommunal skola. "Det kommer ta flera år för de andra att lära känna honom" säger Monika.
Den kommunala skolan måste ta emot alla elever. Monika Valanciene kände inte till att det fanns en risk att sonen måste sluta när hon placerade sin son på en friskola.
– Hade jag vetat det innan skulle jag verkligen överväga för att allt inte bara ska förstöras. Jag trodde inte det var möjligt, jag trodde det bara kunde hända i mitt land, i Litauen.
Vad bör politikerna göra?
– När man tänker på likabehandling, integrering. Då borde man ta hänsyn till det. Det blir bara fler och fler barn med olika diagnoser. Att särskilja dem och placera på en och samma plats. Det kan bli positivt, ja – för vissa. För andra fungerar det att vara på en vanlig skola.
Monika Valanciene tycker att det är ledsamt att det är pengarna som styr var barnen blir placerade.
– Man måste tänka att det är ett barn, det är en människa, det är känslor, det är allt. Det kommer säkert bli bra, men det är sorgligt. Just vårt barn. Får inte…
Rösten spricker.
Känns det orättvist?
– Ja