Mycket återstår ännu innan Johanna Asp och Hanna Wekell är klara med sin Villa tjugosju. "Vi är mitt i livet, när skulle vi göra något sådant här om inte nu", frågar sig Johanna.
Det är fredag och utanför skiner vårsolen på de som flanerar längs Östra Långgatan. En och annan spanar nyfiket mot tidigare Visthuset (och ännu längre tillbaka Marsipangården) och undrar säkert vad det ska bli av den stora vackra villan.
Hanna Wekell, 39, och Johanna Asp, 41, vet. De har precis avslutat ett möte med en säljare av tyger och försöker hålla undan den gästvänliga hunden Charlie när SN stiger in.
De bubblar.
– När chansen kommer måste man ta den, vad är det värsta som kan hända liksom? säger Johanna Asp och får medhåll av Hanna Wekell.
Chansen dök upp när Anton Fröidstedt och hans kompanjoner, som också driver Fina fisken, beslöt sig för att kaféet och vinbaren Visthuset blev en grej för mycket för dem.
Så här såg det ut när Henrik Karlsson, Johan Brunnström och Anton Fröidstedt skulle göra om Marsipangården till Visthuset. En hel del ombyggnationer.
Men vi backar bandet fyra år. Då befann sig Johanna och Hanna på en gemensam väns bröllop. Ingen av dem kände egentligen någon av de andra gästerna – eller varandra.
– Men vi fann varandra där och sen dess har vi umgåtts mer och mer. Hanna och Johan (Wolpher Wekell, som driver Apelago med Johannas man Peter som styrelseordförande, reds anm) har tre barn i ungefär samma ålder och vi har mycket gemensamt, säger Johanna.
Peter Asp sitter även med i styrelsen för både Fina fisken och Visthuset och är dessutom ägare av fastigheten där vi nu befinner oss, på Östra Långgatan 27. Därav verksamhetens nya namn: Villa tjugosju. Det var han som frågade sin fru om hon inte hade lust att starta något i huset.
– Och jag ringde Hanna.
På den vägen är det. Nu ska de göra business av sin hobby.
Det är många beslut att ta under renoveringen. Men de två rätt nyblivna vännerna Hanna Wekell och Johanna Asp har aldrig bråkat, trots att renoveringar kan slita på en relation. "Vi slipper ju bo i det", konstaterar de glatt.
– Det blir en inredningsbutik kombinerad med bistro och en liten handelsträdgård, för att kunna göra lite mer av gården, där man även ska kunna sitta och äta, avslöjar Johanna.
Överallt i villan kommer det att finnas inredning att köpa. De hymlar inte om att det blir en del dyra prylar, men de har också sett till att det ska finnas saker för den mindre plånboken.
– Mycket färg och form, vi tar ut svängarna rejält eftersom vi inte fått mandat för det hemma, säger de och skrattar gott.
Att veta vad Trosaborna – och turisterna – vill ha är omöjligt, resonerar de. Så de gick till sig själva och vad de gillar att besöka, som inte finns i Trosa redan.
– Men hade det inte redan funnits ett kök hade det nog "bara" blivit en inredningsbutik, nu blev vi tvungna att baka in det i konceptet konstaterar Johanna.
Före Visthuset rymde huset Marsipangården, med kafé och marsipan- och chokladkonfektyrtillverkning.
Det är körigt just nu.
– Vi måste springa på varenda boll samtidigt, inget finns ju, säger Hanna.
– Och det ska skötas på 25 procent av vår arbetstid, lägger Johanna till.
Båda har andra jobb också så det blir många kvällar, helger och tidiga morgonavstämningar.
– Men det är så himla roligt, konstaterar Hanna.
Inga bråk och det tackar de att ingen av dem är något utpräglat kontrollfreak – och att de haft en tydlig gemensam vision som de gick igenom mycket noggrant innan de körde igång.
– Vi är inte överens om allt, men om det är viktigt för den andra så då kör vi så, säger Hanna.
Många kartonger med varor har redan börjat komma och Hanna Wekell och Johanna Asp kollar vad som döljer sig i en av dem. "Kolla vilken gullig!", utbrister Hanna när hon packar upp en färgglad vitlöksrivare.
Båda har satsat pengar, mer än de egentligen behöver, erkänner de.
– Det har varit viktigt att shoppa in mycket grejer, det får inte kännas futtigt och att det inte finns något att titta på, förklarar Hanna.
Innan de ens hann tänka anställda hade de fått 40–50 ansökningar. Johanna och Hanna var glada men förbluffade.
– De vet ingenting om vad det är för jobb och ändå sökte så många, säger Hanna.
De har hela tiden känt att de har gott om tid att bli klara till premiären.
– Men jag vet inte om vi lever i någon form av illusion. Sista veckan blir det ändå kaos, så är det alltid, skrattar Hanna.