Cajsa Alenius i den blågula dräkten från en tävling förra året.
Junior-VM arrangeras i italienska Trentino den 28 juni till 3 juli. Sprintdistanserna varierar mellan öppna, snabblöpta miljöer och mer komplexa områden med smala gator och trappor. Skogsdistanserna genomförs i kuperad terräng enligt arrangörerna.
– Det är uppe i Alperna, men det är ju inte riktigt uppe på alptopparna. Men det är en hel del höjdmeter som ska springas. De har sagt att det kan vara upp till 400 höjdmeters skillnad på långdistansen. Om man springer rätt. Springer man fel så kan det bli mer, säger Cajsa Alenius och fortsätter.
– Det är ganska branta backar, brantare än vad vi är vana vid. Så det gäller att träna i backar så att man kan pusha på.
Därför ska ni inte bli förvånade om ni träffar på henne i Ryssbergsbacken de kommande veckorna.
– Man kan inte göra något extremt så här kort inpå, men min tränare sa att jag skulle satsa på tusen höjdmeter i veckan. Så hur många pass det blir beror på hur mycket man kör. Ryssbergen? Den är nog 50 höjdmeter. Man får kanske hitta en annan backe för lite variation.
Gillar du backar?
– Jag gillar dem. Så klart är det en vanesak, men det är inte något som vi här uppe gör lika mycket som de som bor där nere på kontinenten. Men det är inte bara backe på tävlingarna. I slutändan är det ändå tekniken som avgör, och fysiken.
Hon och tidigare klubbkompisen i Nyköpings OK, Odin Ek, blev båda uttagna till mästerskapet. Odin Ek tävlar för IFK Göteborg.
– Det känns ganska bra ändå. Både Odin och jag var nere och tränade i området förra året med orienteringsgymnasiet, säger Cajsa Alenius.
Att hon skulle ta en plats i JVM-laget var inte säkert.
– Det var helt sjukt, men jag blev jätteglad. Det var fem uttagningstävlingar. Den första var jag sjuk på, i den andra stämplade jag fel så allt hängde på de tre i Sundsvall. Så det var nervöst innan.
Där blev det en tredjeplats på mellandistansen och en fjärde på långdistansen.
– Jag hade en del småmissar, men jag hade förberett mig hur mycket som helst innan. Jag visste var det skulle vara tekniskt svårt och där hade jag tittat ut olika hållpunkter i terrängen och hur jag skulle springa. Och när vi fick kartan så låg en av kontrollerna just där.
Men trots de fina resultaten kände hon sig ändå inte säker på en landslagsplats.
– Man vet aldrig hur ledningen tänker. Det finns så många duktiga orienterare.
Först väntar dock Venla- och Jukolakavlen i Finland till helgen med klubben.
– Jag får se det som en uppladdning också, säger hon.