Stigtomtakavlen beskrivs som ett genrep inför klassiska Tiomila. I år lockade det mer än vanligt topplagen både från Sverige och övriga Europa.
Herrklassen vanns, efter en spurt på fältet vid Hällfallstorp, av OK Ravinen och Gustav Bergman. IFK Göteborg kom i mål på andraplats. I damklassen var just den föreningens lag först i mål, Halden var frånsprungna med någon minut.
Längre bak i fältet kämpade Nyköpings OK.
Kavlen startade på långfredagen med två nattsträckor för damerna. Först ut var Alice Ek.
– Jag gjorde en stor bom till den första kontrollen tillsammans med många andra bra lag. Det var en väldigt tät gaffling, jag har inte sett på kartan men jag tror att det var två höjder som låg väldigt nära varandra sidledes. Så jag kom till fel höjd. Men det var väldigt många bra lag som bommade där också.
Efter det gick det betydligt bättre.
– Jag sprang jämnt med de i täten.
Men hur känns det när man missar precis i början?
– Det känns inte så kul. Man blir lite stressad, man vill göra det bra för laget. Men det är bara att komma igen och kämpa på efter det.
Den andra nattsträckan tog Signe Nilsson hand om.
– Det gick sämre än vad jag hoppats på. Jag missade den femte kontrollen, mitt på banan, med runt två minuter. Jag var ihop med några andra där och ungefär hälften av gruppen missade kontrollen också.
Det är vad en gafflad bana, det vill säga olika banor, kan göra med orienterare.
– Det blev lite förvirring, det var många som hängde på dem som var först där. Det var en besvikelse, annars tyckte jag att det var tufft. De sprang så himla fort och jag hade inte riktigt farten i går.
Kändes det bättre eller sämre än i Kolmårdskavlen?
– Kroppen kändes bättre på Kolmårdskavlen så jag hade hoppats på mer nu. Men det är ju Tiomila som är det stora. Då hoppas jag vara i storform, säger Signe Nilsson.
Lördagens första sträcka tog Cajsa Alenius hand om.
– Det var lite klunglöpning i mitten, men mot slutet var jag själv, säger Cajsa Alenius på väg upp till duscharna.
– Jag gick ut som 13:e och sprang i mål på 13:e plats. Det var stabilt ändå.
Johanna Engström sprang skrattande i mål på den näst sista sträckan för NOK.
– Det gick så jäkla bra. Jag kände mig så jättepigg. Jag har inte missat ett enda dugg. Jag tappade tio sekunder vid den tredje sista kontrollen när jag hjälpte en liten tjej från klubben. Hon skrek "Johanna, kan du hjälpa mig" och det var jag tvungen att göra. När det är barn så man måste hjälpa till.
Veteranen i laget berättar att hon inte såg till så många andra löpare i början av sitt race.
– Men jag tänkte att det bara var och köra på. Och det gick bra. När jag sprang upp till andra kontrollen såg jag ett lag och till tredje såg jag fler och jag bara plockade dem en efter en. På ett gärde, där Sörmlandsleden korsar, så kändes det som om jag bara sprang om människor och det var länge sedan jag hade den känslan. Efter ultra-SM var kroppen helt förstörd.
På den sista sträckan hade NOK satt Ida Hylander, som gjorde en väldigt bra sistasträcka i Måsenstafetten.
Det var tätt bland lagen från åtta till tio i mål, så det blev en spurt även här.
– Jag tog ett dåligt vägval till näst sista kontrollen. Jag gick till vänster ut mot gärdet men det var väldigt bökigt där och då såg jag Lisa (Risby OK Kåre, reds anm.) komma till sista så jag hann stämpla innan där. Jag tänkte att jag inte fick tappa placeringar på det dåliga vägvalet. Sedan var det bara att springa, säger hon andfått.
I mål var NOK drygt 18 minuter efter segrarna.